Lästips:
Vi var ganska överens på Länspostens redaktion på den tiden det begav sig – inga problem att skriva om politiker. Snällt, argt, vasst, roande…de var vana, tålde det mesta. Det var och är så att säga deras jobb att vara lagom utsatta.
Det var betydligt värre med ett par andra yrkesgrupper, som jag inte tänker nämna här. Men där granskades varenda rad man skrev, och fick minsann höra om man skrivit fel. För fel blir det ibland.
Under åren har förstås en rad politiker passerat revy på Länspostens redaktion. Det var så på 70- och 80-talen att rätt som det var så hade de vägarna förbi och hoppade in för att lufta lite nyheter eller stämma av med ledarskribenterna som var Hugo Selldén, och senare Bosse Pettersson.
Jag har också lärt mig att politiker kan skilja på sak och person. Hårda debatter i fullmäktige, men sedan gemensamma resor i samma bil hem. Som när Sven Fredriksson (C) i fullmäktige i Örebro hade tuffa debatter med Axel Gisslén (S), för att sedan åka tillsammans hem i Svens bil.
Vad gäller just Axel Gisslén så var jag på plats när det var en invigning av Örebros första stapplande steg på vägen mot universitet. Fullt med professorer, diverse vetenskapare och andra höjdare var där. Även Gisslén för att tala å Örebropolitikens vägnar. Själv satte jag mig på en gymnastikbänk i bakgrunden och lyssnade in. När Gisslén var klar med sitt tal kom han ner och satte sig bredvid mig.
– Känner mig mest hemma här. Lite enklare på pressbänken, sa han, i en oförglömlig replik.
Nyligen var jag och lyssnade in John Johansson (S), nuvarande ordförande i kommunstyrelsen. Det är tuffa tag numera att vara i den rollen.
– Runt påsken förra året, när det var som värst dramatiskt i Sveaparken med stenkastning och brinnande polisbilar, då satt jag i telefonen mest hela tiden. Det var med polisen, statsministern och andra samhällsaktörer. Det var extremt.
– Men i den här rollen har man alltid jour, alla dagar, alla dygnets timmar.
När snabbussdebatten var som hetast förra året var det heller ingen dans på rosor att vara kommunstyrelsens ordförande, enligt en luttrad Johansson.
– En tuff tid. Då var jag hårt utsatt. Folk hörde av sig på telefon eller i sociala medier. Jag kan säga att det var flera som inte tyckte jättemycket om mig.
Samtidigt förklarade John Johansson lite av kärnan med att styra en kommun i samarbete, som nu med S +M + C.
– Att styra med fyra-fem partier skulle bli för svårt. Så det blev vi tre och det fungerar bra. Visst tycker vi olika i många frågor, men också lika i många andra. Ta och ge, kompromissa. Ställa olikheterna åt sidan. Det mesta kan man göra. Vi vet inom våra partier att vi inte har råd med allt.
– Däremot är den nationella politiken tyvärr mer polariserad.
När Länsposten frågade honom om vilket som är det största glädjeämnet som politiker, fick jag svaret:
– När folk kommer fram på stan och säger att det händer något. Att Örebro bebyggs och utvecklas.
Raskt över till en av hans företrädare, Mats Sjöström. Jag, frugan och två vänner semestrade på Irland en sommar. Sjöström satt då vid Örebros roder. Men döm om vår förvåning när vi längst ut på Irlands västkust, stöter på kommunstyrelsens ordförande med fru och cyklar. Då kunde jag inte hålla mig utan sa:
– Här har vi åkt från Örebro för att slippa dig, och så möts vi här.