Okej. Det är lika bra att säga det direkt: jag har inte träffat påven. Men nästan.
Att bli inbjuden till påven, Jesu ställföreträdare, anses som något mycket stort. Framförallt i den katolska världen. Men även andra, protestanter och representanter från olika världsreligioner, tycker det är stort att få träffa påven.
Att få en inbjudan till Vaitikanen är nästan något man kan sätta på sitt CV. Men det lär jag aldrig få göra.
Många som gjort det här mötet berättar om den storslagna känsla de hade av att stå i detta kraftfält i Vaitikanen. Ett minne för livet och en stark känsla av mäktig anspänning och andligt förenande.
Så säger även de som inte alls kan räknas in gruppen troende, men ändå haft ett öga-mot-öga möte med påven.
Alltnog. Vi var i Rom och är man i Rom bör man ta chansen att möta påven. På håll, ska tilläggas.
Under normala veckor så framträder han en gång i veckan på Petersplatsen där han mottager folkets jubel och välsignar de närvarande.
Där stod vi alltså, på Petersplatsen, omgivna av tusentals hängivna katoliker. Innan hade det varit kontroller av både väskor, och jag höll på att säga plånböcker, för att se till så att vi inte hade några bomber med oss in. Fullt förståeligt i dessa tider av självmordsbombare och dådmän.
Om jag inte minns fel så var/är det onsdagarna som påven möter folket. Eller torsdagarna?
Det var en redan från början märklig upplevelse. Överallt på Petersplatsen stod det olika grupper av ditresta katoliker. De kom från olika delar av Europa, men även från andra delar av världen.
Flera av dem hade gruppvisa likadana tröjor på sig. Ungefär som som de fans som hejar fram sitt landslag. Men den här gången var det inga gula tröjor med tre kronor på utan olika slogans för en bättre värld, för mer sammanhållning.
Innan påven framträder så kommer någon form av samordnare fram på estraden och ropar upp de olika grupperna som är där. Från München, från Basel, från Milano, från Brasilien och Argentina… Och när de nämns så jublas det i respektive grupper. Nästan lite som publiken på en fotbollsmatch, om än med haltande jämförelse.
Så kommer han då, påven. Och det går som ett sus genom folkhavet. Och på något sätt känns hans närvaro med betoning på när. Visserligen ser vi där långt bak i folkhopen honom framförallt på storbildsskärmen. Men ändå, hans närvaro känns.
När han hållit ett litet tal, och välsignat menigheten, så ger han sig ut bland folket. Livvakter från Schweizergradet med, förstås. Han tar barn i famnen, och välsignar dem. Han lägger sin hand på sjuka och rullstolsbundna. Han ber och välsignar.
Märkligt nog berörs även vi, långt bak, protestanter som vi är. Men påvens närvaro känns verkligen.
Så där håller det på ett tag, tills det ebbar ut någon timma senare. För många som varit här är det kanske den största dagen i deras liv.
När vi går ut hamnar jag bredvid en präst från Argentina. Han katolik, jag svensk baptist. Hela hans ansikte strålar. Vi ser på varandra och ler, och känslan är solklar: här delar vi något. En känsla av samhörighet över religionsgränser. ”Alla ska med” som det har hetat i den svenska politiska debatten.
Rolf Johnsson