Beslutet om att ansöka om svenskt medlemskap i Nato fattades mycket snabbt. Möjlighet till folklig debatt som till exempel inför EU-anslutningen gavs inte. Det gör att beslutet saknar legitimitet. En total förändring har skett från fredsförmedlaren Sverige till ett land där säkerhet ska skapas genom militär upprustning. Nato är en militär- och ingen fredsallians.
Medborgarna har oroats genom att politiker och media har spritt eventuella ryska ambitioner att angripa vårt land. Men Rysslands mål sträcker sig inte längre än till områden som tidigare ingått i det sovjetiska väldet.
I sina avtal med Nato skrev grannländerna Danmark och Norge in att kärnvapen inte får föras in eller etableras. Så gjorde även Spanien. Men Sverige har inte ställt sådana villkor. I händelse av krig blir Natobaser, försedda med kärnvapen från USA, viktiga för Ryssland att slå ut. Sverige drivs alltmer till att bli en frontstat i konflikten mellan USA och Ryssland och har därmed lämnat det humanitära initiativet som erkänner kärnvapnens katastrofala konsekvenser.
Natoprocessen har redan påverkat Sveriges grundvärden i svensk utrikes- och säkerhetspolitik: för att få Turkiets godkännande ska Sverige häva förbudet av vapenexport till detta Natoland med helt odemokratiskt styre. Enligt svensk lagstiftning är vapenexport förbjuden till krigförande länder, diktaturer och länder där de mänskliga rättigheterna kränks: Turkiet ställer krav att kurdiska flyktingar från Turkiet utlämnas samt att yttrandefriheten i vårt land begränsas.
Vi har all anledning att slå vakt om vår traditionella politik som bygger på fred, avspänning och gemensam säkerhet. Därför är det nödvändigt för Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud och avstå från att utländska militärbaser etableras på svensk mark.
Samarbete med våra grannländer måste sökas för att skapa en kärnvapenfri zon i Norden.
Susanne Gerstenberg Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen