Lästips:
När börjar, eller slutar, Östernärke? Jag säger Sköllersta, väl medveten om att det kan finnas varianter på detta svar.
Nyligen kom vi åkandes från Östernärkes nav, Odensbacken, och tog vägen hem över Sköllersta. Vi gjorde som många andra – svängde in till godisbutiken vid korvfabriken. Är man korvälskare så är det väl så nära begreppet godisfabrik man kan komma.
Vi plockade på oss diverse paket med så kallad traskorv och annat smått och gott. Samtidigt som jag betalade så sa jag till damen i kassan:
– Jag var faktiskt här redan på den tiden då det var mejeri och där mejeristen hette Birger Holmevi och bodde i huset närmast intill.
Varpå hon, mycket träffanade, svarade:
– Oj, det var väl på stenåldern?
Huvudet på spiken. Det var det faktiskt. 50-talet är väl att betrakta som stenålder numera.
Men minnena från besöket i ysteriet är oförglömliga. I synnerhet som dofter är det vi minns bäst och längst. Efter att passerat ystkaren och fått följa med mejerist Birger in i ostlagret, så var jag såld.
Den doften var inte bara oförglömlig (den finns kvar i mitt huvud än idag) den gjorde mig för alltid såld på god lagrad ost.
Därmed kommer aldrig smaklös hushållsost in i vårt hem. Det ska vara Präst-, Svecia- eller Grevéost. Vällagrad!
Nåväl. Sköllersta vid den tiden var ett lokalsamhälle i ordets rätta bemärkelse och i dess fulla kraft. Det fanns järnväg med station, bank, Lantmännen, post, urmakare, tingshus… och två speceriaffärer. Konsum och Torgéns butiker på var sin sida om vägen.
Min vän Gösta, som växte upp i Sköllersta, berättade om hur det var när några av hans jämnåriga kompisar i nedre tonåren försökte köpa cigaretter av den folklige handlaren Torgén.
– När kompisen försökte sig på att köpa rökverket så sa Torgén till honom: ”Inte ska väl du ha cigaretter. Du ska ha mjukost istället”
– Efter det fick kompisen heta Mjukosten lång tid framöver. Så kunde det gå till då.
Mejeriet efterträddes som sagt av korvfabriken. Eller ”Korven” som man rätt och slätt sa och säger i Sköllersta med omnejd.
Där fick jag nästa smakupplevelse när vi blev bekanta med styckmästare Lothar Schiege. Han tog mig med efter arbetstid in i rökeriet. Han bodde i huset precis intill, numera rivet, så det var nära.
Himmel vilken doft det var där inne i röken! Det var helt enkelt ljuvligt att känna lukten av de nyrökta röda korvarna. Som ni förstår blev jag efter det även såld på den sortens livsmedel. Ett livslångt smakrikt och behagligt äktenskap.
Men det var Oskar Lithell (svärfar till Lydia Lithell) i Kumla som på tidigt 1900-tal drog igång korvtillverkningen i närheten av Kumla station. Därefter flyttades fabriken till lite mer centralt läge för att så småningom hamna i Sköllersta. Till en annan kommun dessutom.
Till sist en favorit med risk för repris för att den är så charmig. Det var lanthandlarn i min hustrus första lilla uppväxtort som var känd för att vara ekonomisk. Väldigt ekonomisk. Och när gubbarna som satt inne i butiken för att få tiden att gå, såg de Bernhard skära upp en korv åt en kund, så sa en av dom:
– Skär så nära körven du kan, Bernhard!