Den varma hösten och övergödningen i Hjälmaren fyller yrkesfiskarnas nät med kiselalger. Bruna, smetiga och tunga att få upp. För att komma tillrätta med övergödningen har Ernst Witter på länsstyrelsen i Örebro län lyft frågan om reduktionsfiske.
Lästips:
Det är ett intensivt fiske som ska minska bestånden av vitfisk. Den fisk som livnär sig på djurplankton eller bottendjur, till exempel mört och braxen.
– Problemet är att sjön är så stor, det skulle ta åratal, decennier troligtvis, att bli av med tillräckligt mycket vitfisk, säger Ernst Witter.
Dessutom finns en oro att det skulle påverka det 30-tal yrkesfiskare som har Hjälmaren som sin arbetsplats.
Men övergödningen är ett problem som förutom yrkesfiskarna även länsstyrelse, Hjälmarens Vattenvårdsförbund och den nybildade föreningen Hjälmarens vänner oroar sig för.
Ett tecken på övergödning är den kraftiga påväxt av kiselalger på fiskeredskapen som yrkesfiskarna drabbades av i höstas. Fiskaren Åke Brynolfsson säger att näten sjunker till botten.
– Ingen kan fiska då, det inträffar ibland särskilt på höstarna. Jag tog upp nät för en månad sen och lät dem ligga i båten, då torkar kiselalgen och blir som mjöl. Sedan kan man skaka av dem, säger han.
I botten på Hjälmaren ligger många års utsläpp av framförallt fosfor. Ernst Witter säger att staden Örebro har släppt ut mycket av det som nu läcker ur sjöns övermättade botten.
– Reningsverken på 1970-talet och tidigare var inte bra. Fokus var att minska mängden organisk materia, men det var mycket annat som följde med ut i sjön, säger han.
I Hjälmaren pågår internbelastning, vilket är en process där fosfor, som tidigare sedimenterats, läcker från botten ut i vattnet och ökar övergödningen.
När Hjälmarens vänner arrangerade sin första konferens var syrebrist och övergödning i sjön det problem som medlemmarna ansåg viktigast att jobba med, berättar Birgitta Åberg Andersson på Vinön.
Och Mia Andersson på Hjälmarens Vattenvårdsförbund håller med om att övergödningen är ett stort och komplicerat problem.
– Vi på förbundet jobbar uppströms med att försöka stoppa inflödet av fosfor från Svartån, Täljeån och Öljaren. Det är ett problem som behöver attackeras från många håll. I den bästa av världar skulle det vattnet behöva gå genom våtmarker och renas innan det rinner ut i Hjälmaren, säger hon.
Text: Karina Frölund/Sofie Isaksson