Nu är det äntligen dags – restriktioner goodbye!

Nu är det äntligen dags! Att fritt få göra vad man vill utan att tänka efter före. Ingen kunde väl föreställa sig i februari 2020 att det skulle ta nitton månader innan allt blev som vanligt igen.

Men jag kommer ihåg att expertisen varnade just för det. ”Cirka två år” sa någon smittskyddsexpert just vid utbrottet, men inte ville man tro på det.

Jag hörde just ett program på radion som ställde frågan: Vad kommer att förändras i ditt liv? Och jag tänkte direkt att nej, det blir just ingenting. I radioprogrammet talades det mest om de som jobbat hemifrån. Det gäller inte mig. Jag har inte jobbat hemifrån en enda dag för det är tekniskt omöjligt. Så det blir ingen skillnad. Jag går inte heller regelbundet på fotboll, hockey eller andra publiksporter. Så det blir ingen skillnad. Det var evigheter sen jag gick på stor konsert eller festival. Så det blir ingen skillnad.

Men sedan började jag tänka lite längre. Det är bra att göra ibland, för jag kom på en hel massa saker som gör skillnad även för mig.

Jag kan åka utanför Sveriges gränser igen. Jag var visserligen i Tyskland redan i somras, men nu kan jag åka på en riktigt gemytlig tysk julmarknad igen. Jag längtar redan. Jag kan hälsa på vänner i Spanien och Amerika. Det sistnämnda kräver ju både tid och resurser förstås, men jag kan i alla fall. Om det blir av är en annan sak.

Jag kan gå på teater igen. Alltför sällan kommer man iväg, men att åka och se de fantastiskt professionella skådisarna på Länsteatern i Örebro har jag saknat, plus Karlskogarevyerna förstås.

Jag kan gå på kurs igen. Vad ska jag lära mig? Italienska? Måla akvarell? Ta jägarexamen? Inspelningsteknik? Dansa folkdans?

Vi kan arrangera pubkvällar i hembygdsföreningen igen. Det är roligt varje gång. Olika teman – vad ska det bli i höst? Halloween? Karaoke? 80-talet? Country? Kanske något helt galet för att fira? Pjäxdans? Eller vad hette det där som man gjorde på det knäppa 70-talet när man klädde sig i lakan? Togaparty!

Frågan är hur länge det dröjer innan vi börjar krama mer eller mindre främmande människor igen eller hälsa i hand. Jag saknar handhälsningen. Det blir inte riktigt på riktigt att bara säga sitt namn och vifta lite vilset med handen.

Men jag hoppas att vissa saker dröjer kvar. Digitala möten till exempel. Bor man flera mil från stan så vet man att det är mycket längre för folk att åka ut till landet än tvärtom. Digitala möten är oöverträffade. Man sparar massor av tid och bensinpengar och miljöpåverkan. Och det är inte så himla svårt när man gjort det några gånger. Betydligt mindre småprat och annat tidsödande blir det också. Kaffepauserna blir inte lika roliga, men å andra sidan kan man sätta igång tvättmaskinen eller potatisgrytan under tiden.

Jag säger välkommen till en normalare värld och hoppas på att covid -19 kan betraktas ungefär som en säsongsinfluensa i fortsättningen.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Kronprinsessan slår alla kungar

Vi har haft finbesök i länet. Kronprinsessan med sin prins, Daniel, var här för ett par veckor sedan. Eller som

”Jag håller inte med dig!”

Då och då träffar jag personer som läser mina krönikor och säger: ”Jag tänkte nästan skriva ett mail eller sms

Här minsann händer det grejer

Säga vad man vill om Västernärke, men där har det verkligen hänt saker värda att berätta. Min anonyma källa Hasselfors-Lasse,

Att bli gammal är inget för veklingar

Tre kvinnor. Tre länsbor. En pensionerad sjuksköterska, en biomedicinsk civilingenjör och en närmare 100-årig professor emeritas som vill lyfta samhällets

Rösta i det bortglömda valet

Kyrkoval. Det bortglömda valet sägs det. Och visst är det så jämfört med de allmänna politiska valen. Cirka 20 procent