Prestige framför landets bästa?

Svenska folket fick för några dagar sedan bevittna en unik händelse – att sittande statsminister röstades bort av Riksdagens majoritet. Detta betyder antingen att en eller flera så kallade talmansrundor påbörjas (att talmannen försöker få fram en ny statsminister via samtal med Riksdagens partier) eller att vi får ett extraval till Riksdagen. Om talmansrundorna misslyckas blir det också ett extraval. Idag vet vi – det blev samtal i Riksdagen.

Sverige har tidigare inte varit vant vid att Riksdagen består av många olika partier vilket varit vanligare i våra nordiska grannländer. Vi har inte heller haft så många som åtta riksdagspartier (först från och med 2010 års val) varav flera ligger relativt nära fyraprocentsspärren – den gräns där man antingen överskrider den och kommer in i Riksdagen eller får mindre än fyra procent av rösterna i valen och åker ur vårt parlament. Detta nya partilandskap verkar mer och mer skapa en oreda i politiken vilket ter sig något främmande för många av oss.

I särskilt Norge och Finland har det under senare decennier varit vanligt med flera partier från båda blocken i en och samma regering. I Sverige har ett liknande mönster först blivit allvar med det så kallade januariavtalet från 2019 även om vi haft regeringskoalitioner mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna under både 1930- och 1950-talen – frånsett samlingsregeringen under andra världskriget och riksdagspolitiken i början av 1900-talet.

En av de heta frågor som nu diskuteras bland medborgarna är om partiprestige eller kanske partiegoism tagit över de senaste årens partikultur med en kulmen på årets längsta dag (21.6) då statsministern röstades bort från regeringsmakten? Rent formellt finns det inget att anmärka på Riksdagens omröstning. Demokratin måste inrymma även sådana ageranden men frågan är om händelserna ändå var rimliga i en period då pandemin rår över oss och världen, arbetslösheten är oacceptabelt hög och klimathoten ökar – dessutom ett år före ordinarie val?

Mina finländska vänner förstår inte att hela regeringen kan falla på en enda punkt (44) av sammanlagt 73 – fria hyror (en form av marknadshyror) i nyproduktionen av hyreslägenheter. Frågan är dessutom om det verkligen blir fler lägenheter att hyra genom fria hyror? Kanske i storstäderna men på landsbygden? De förstår inte heller att ett parti som behövs för att få igenom en regerings budget inte tillåts förhandla om den budget de måste rösta för i parlamentet.

När flera partier i Sveriges Riksdag enligt opinionsinstituten ligger nära eller under fyra procent tycks rädslan för nästa val skapa panik i partiernas agerande. Partiprestigen verkar ta över ansvaret för landets styre i en krisperiod. Vad säger detta om framtiden?

Till sist – en liten reflektion kring konflikten mellan C och V. När jag exempelvis granskar deras landsbygdsprogram och program för viktig infrastruktur är likheterna stora. Varför inte bygga samarbetet framöver på de punkterna istället för på det som skiljer?

Ronny Svensson, fristående debattör/glesbygdsforskare

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

”Jag håller inte med dig!”

Då och då träffar jag personer som läser mina krönikor och säger: ”Jag tänkte nästan skriva ett mail eller sms

Här minsann händer det grejer

Säga vad man vill om Västernärke, men där har det verkligen hänt saker värda att berätta. Min anonyma källa Hasselfors-Lasse,

Nu är det äntligen dags – restriktioner goodbye!

Nu är det äntligen dags! Att fritt få göra vad man vill utan att tänka efter före. Ingen kunde väl föreställa sig i februari 2020 att det skulle ta nitton månader innan allt blev som vanligt igen.

Men jag kommer ihåg att expertisen varnade just för det. ”Cirka två år” sa någon smittskyddsexpert just vid utbrottet, men inte ville man tro på det.

Jag hörde just ett program på radion som ställde frågan: Vad kommer att förändras i ditt liv? Och jag tänkte direkt att nej, det blir just ingenting. I radioprogrammet talades det mest om de som jobbat hemifrån. Det gäller inte mig. Jag har inte jobbat hemifrån en enda dag för det är tekniskt omöjligt. Så det blir ingen skillnad. Jag går inte heller regelbundet på fotboll, hockey eller andra publiksporter. Så det blir ingen skillnad. Det var evigheter sen jag gick på stor konsert eller festival. Så det blir ingen skillnad.

Men sedan började jag tänka lite längre. Det är bra att göra ibland, för jag kom på en hel massa saker som gör skillnad även för mig.

Jag kan åka utanför Sveriges gränser igen. Jag var visserligen i Tyskland redan i somras, men nu kan jag åka på en riktigt gemytlig tysk julmarknad igen. Jag längtar redan. Jag kan hälsa på vänner i Spanien och Amerika. Det sistnämnda kräver ju både tid och resurser förstås, men jag kan i alla fall. Om det blir av är en annan sak.

Jag kan gå på teater igen. Alltför sällan kommer man iväg, men att åka och se de fantastiskt professionella skådisarna på Länsteatern i Örebro har jag saknat, plus Karlskogarevyerna förstås.

Jag kan gå på kurs igen. Vad ska jag lära mig? Italienska? Måla akvarell? Ta jägarexamen? Inspelningsteknik? Dansa folkdans?

Vi kan arrangera pubkvällar i hembygdsföreningen igen. Det är roligt varje gång. Olika teman – vad ska det bli i höst? Halloween? Karaoke? 80-talet? Country? Kanske något helt galet för att fira? Pjäxdans? Eller vad hette det där som man gjorde på det knäppa 70-talet när man klädde sig i lakan? Togaparty!

Frågan är hur länge det dröjer innan vi börjar krama mer eller mindre främmande människor igen eller hälsa i hand. Jag saknar handhälsningen. Det blir inte riktigt på riktigt att bara säga sitt namn och vifta lite vilset med handen.

Men jag hoppas att vissa saker dröjer kvar. Digitala möten till exempel. Bor man flera mil från stan så vet man att det är mycket längre för folk att åka ut till landet än tvärtom. Digitala möten är oöverträffade. Man sparar massor av tid och bensinpengar och miljöpåverkan. Och det är inte så himla svårt när man gjort det några gånger. Betydligt mindre småprat och annat tidsödande blir det också. Kaffepauserna blir inte lika roliga, men å andra sidan kan man sätta igång tvättmaskinen eller potatisgrytan under tiden.

Jag säger välkommen till en normalare värld och hoppas på att covid -19 kan betraktas ungefär som en säsongsinfluensa i fortsättningen.

Att bli gammal är inget för veklingar

Tre kvinnor. Tre länsbor. En pensionerad sjuksköterska, en biomedicinsk civilingenjör och en närmare 100-årig professor emeritas som vill lyfta samhällets

Rösta i det bortglömda valet

Kyrkoval. Det bortglömda valet sägs det. Och visst är det så jämfört med de allmänna politiska valen. Cirka 20 procent