Svenska folket fick för några dagar sedan bevittna en unik händelse – att sittande statsminister röstades bort av Riksdagens majoritet. Detta betyder antingen att en eller flera så kallade talmansrundor påbörjas (att talmannen försöker få fram en ny statsminister via samtal med Riksdagens partier) eller att vi får ett extraval till Riksdagen. Om talmansrundorna misslyckas blir det också ett extraval. Idag vet vi – det blev samtal i Riksdagen.
Sverige har tidigare inte varit vant vid att Riksdagen består av många olika partier vilket varit vanligare i våra nordiska grannländer. Vi har inte heller haft så många som åtta riksdagspartier (först från och med 2010 års val) varav flera ligger relativt nära fyraprocentsspärren – den gräns där man antingen överskrider den och kommer in i Riksdagen eller får mindre än fyra procent av rösterna i valen och åker ur vårt parlament. Detta nya partilandskap verkar mer och mer skapa en oreda i politiken vilket ter sig något främmande för många av oss.
I särskilt Norge och Finland har det under senare decennier varit vanligt med flera partier från båda blocken i en och samma regering. I Sverige har ett liknande mönster först blivit allvar med det så kallade januariavtalet från 2019 även om vi haft regeringskoalitioner mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna under både 1930- och 1950-talen – frånsett samlingsregeringen under andra världskriget och riksdagspolitiken i början av 1900-talet.
En av de heta frågor som nu diskuteras bland medborgarna är om partiprestige eller kanske partiegoism tagit över de senaste årens partikultur med en kulmen på årets längsta dag (21.6) då statsministern röstades bort från regeringsmakten? Rent formellt finns det inget att anmärka på Riksdagens omröstning. Demokratin måste inrymma även sådana ageranden men frågan är om händelserna ändå var rimliga i en period då pandemin rår över oss och världen, arbetslösheten är oacceptabelt hög och klimathoten ökar – dessutom ett år före ordinarie val?
Mina finländska vänner förstår inte att hela regeringen kan falla på en enda punkt (44) av sammanlagt 73 – fria hyror (en form av marknadshyror) i nyproduktionen av hyreslägenheter. Frågan är dessutom om det verkligen blir fler lägenheter att hyra genom fria hyror? Kanske i storstäderna men på landsbygden? De förstår inte heller att ett parti som behövs för att få igenom en regerings budget inte tillåts förhandla om den budget de måste rösta för i parlamentet.
När flera partier i Sveriges Riksdag enligt opinionsinstituten ligger nära eller under fyra procent tycks rädslan för nästa val skapa panik i partiernas agerande. Partiprestigen verkar ta över ansvaret för landets styre i en krisperiod. Vad säger detta om framtiden?
Till sist – en liten reflektion kring konflikten mellan C och V. När jag exempelvis granskar deras landsbygdsprogram och program för viktig infrastruktur är likheterna stora. Varför inte bygga samarbetet framöver på de punkterna istället för på det som skiljer?
Ronny Svensson, fristående debattör/glesbygdsforskare