Lästips:
Det senaste dryga året har varit allt annat än normalt. Nu undrar vi när livet ska återgå till vad som är normalt – och om detta någonsin kommer att ske.
Själv har jag berörts av pandemin som regionpolitiker. Den har varit stående ämne på dagordningarna, även på områden som regional tillväxt, kollektivtrafik och kultur. Genom händelser i den egna familjen vet jag också hur det är att vara rejält covidsjuk.
Möjligen är det så att mänskligheten nu går in i en ny fas, att vi fortsättningsvis måste säsongsvaccinera oss mot coronaviruset. Ingen vet säkert, men virusets benägenhet att mutera kan betyda att skyddet regelbundet måste förnyas.
Jag tror också att vi kommer att ta med oss en striktare syn på hygien och riskbeteende in i framtiden. Detta kommer att behövas om viruset kommer att fortsätta att sprida sig i muterade varianter.
Den nu pågående pandemin tog sin början i 11-miljonersstaden Wuhan. Min övertygelse säger att storstäder av detta slag inte är av godo för mänskligheten ur ett hälsoperspektiv, utan riskerar att vara en grogrund för smittspridning.
Allting är relativt. Stockholm är en småstad i jämförelse med Wuhan. I min ungdom jobbade jag där i fem år utan att ta någon större skada av det. Men min upplevelse var att i denna med svenska mått mätt storstad mådde människorna över lag sämre psykiskt än vad jag noterat där jag tidigare framlevt mina dagar, på platser som Kumla, Örebro och Borås. Inte minst upplevde jag att en stor andel människor i Stockholm paradoxalt nog var väldigt ensamma.
Ett trendbrott som inträffat i samband med pandemin är att urbaniseringen ser ut att ha bromsats upp, att fler människor söker sig till mindre orter och landsbygden. Må detta hålla i sig. Det vore bra både för lokalsamhället och för folkhälsan.