Dags att ta helhetsgrepp om Kumlas ursprung

Hållbar utveckling handlar om att förvalta befintliga resurser. Att ta hand om kulturmiljö och kulturhistoriska värden är att ägna sig åt resurshushållning. Kulturmiljöer representerar människors ekonomiska och kulturella investeringar genom tiderna och manar därför till särskild aktsamhet.

Kulturmiljön ska inte bara bevaras utan utvecklas, vårdas och göras känd. Kulturmiljön fungerar som källa till trygghet och förankring för invånarna.

Kumla högar och Kumlaby är platsen som har gett Kumla dess namn. Det innebär att man kan kalla resterna av Kumla högar för Kumlas födelseplats. Tittar man närmare på Kumlas kommunvapen, ser man under de två korslagda skomakarhammarna, Kumla högar, ”treberget”, i silver längst ner på skölden.

Kumla högar är ett gravfält och boplats från vendel- och vikingatiden, år 550–1050 e.Kr.  Gravfältet är beläget på den nord-sydgående Karlslundsåsen. Tidigare hämtades grus här, vilket har resulterat i att endast mindre delar av de ursprungliga höjdryggarna finns kvar. Gravfältet har varit föremål för arkeologiska utgrävningar vid flera tillfällen, bland annat hittades ett dräktspänne i brons, ”Kumlasmycket” som har rekonstruerats.

Området har också biologiska värden. Här växer en rik torrängsflora med bland annat den fridlysta backsippan.

Hela området Kumlaby med kyrka är utpekat som riksintresse för kulturmiljövård. Centerpartiet ser positivt på att Länsstyrelsen har inlemmat Kumla högar i riksintresset för att förtydliga områdets tidsdjup. I stort sett ställer sig Centerpartiet bakom Länsstyrelsens syn på att skydda ett större geografiskt område i översiktsplanen.

Tiden är nu mogen för att lyfta fram och värna Kumlas ursprung. Centerpartiet förslår därför en arbetsgrupp som tar ett helhetsgrepp kring området och upprättar en plan för återställandet av högarna och dess omgivning. Dessutom behövs en genomlysning av det gamla sockencentrum med betydelsefull kyrkplats, odlingslandskap med imponerande återuppbyggd 1800-talskyrka och radby på åsen med klockargård, skola, prästgård och länsmansbostad med mera.

Med kulturmiljön kring Kumla högar och Kumlaby som grund kan vi fortsätta att skapa goda förutsättningar för utveckling och attraktivitet i vår stadsmiljö. Denna typ av kulturmiljövård handlar om respekt för det som varit, men också om möjligheten för kommande generationer att förstå sin nutid och framtid genom att kunna göra kopplingar bakåt i tiden.

Frank Tholfsson, Centerpartiet i Kumla

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Civilsamhällets aktörer utvecklar vårt demokratiska samhälle

I år firar vi 100 år av allmän rösträtt och 2021 har utropats till ett jubileumsår för demokratin. Demokratin är så mycket mer än att rösta i våra allmänna val vart fjärde år, det är något som sker varje dag i alla möjliga sammanhang. Det har sagts många gånger, men tål att upprepas; demokratin är inte självklar utan måste återerövras varje dag i alla sammanhang.

I det civila samhällets organisationer ser vi den viktiga demokratiska återerövringen hela tiden. Genom motioner till årsmötet, i mötet med fotbollslagets ungdomar, i planeringen av pjäsen av den lokala amatörteatergruppen, i patientföreningens kamp för sin målgrupps rättigheter, i schackföreningen, i pensionärsorganisationer, i studiecirkeln, i utarbetandet av den sociala föreningens strategi för arbete med utsatta. Ja i allt vi gör helt enkelt.

Det civila samhällets organisationer, sammanslutningar och nätverk är samhällets främsta demokratiskola och demokratibärare oavsett vi vet om det själva eller inte. Dessutom är det civila samhället en ovärderlig främjare av både fysisk och psykisk hälsa, källa till gemenskap och skapar stora möjligheter till en meningsfull fritid. Det civila samhället är därtill både ett komplement och en stor samarbetspartner till samhällets offentliga aktörer.

Aktuell forskning visar att de populistiska, nationalistiska rörelserna vinner mark, detta många gånger på bekostnad av de traditionella organisationerna. Forskningens analys av detta är att de traditionella organisationerna ses som allt för slutna och det lockar över medlemmar till rörelser som ses som mer inkluderande för dem som på något vis känner sig exkluderade och utanför i samhället. Då alla människor söker meningsfulla sammanhang och möjlighet till delaktighet är detta en oro det civila samhället behöver ta på allvar.

Det civila samhällets aktörer behöver än mer arbeta tillsammans för att människor skall hitta till våra föreningar, för att stärka det civila samhällets roll och ge fler människor möjlighet till en hälsofrämjande gemenskap, folkhälsa och en meningsfull fritid. Det allra viktigaste är inte är att påvisa det självklara i att det civila samhället har en helt ovärderlig roll att spela i vårt gemensamma mål om en hållbar framtid.

Det viktigaste är att åter och åter igen betona för alla er ute i föreningarna hur viktiga ni är och fortsätta att kämpa för att ni ges bästa möjliga förutsättningar att bedriva er verksamhet. Ge er stöd i att rekrytera nya engagerade medlemmar, hjälpa er med lokaler, utmana er med kunskapsutveckling och vara en röst för er som behöver det i er samverkan med andra aktörer.

Örebro Föreningsråd Paraplyorganisationen för Örebros föreningsliv

Bruka kyrkans skogar hållbart och långsiktigt

En hård debatt förs just nu i media om Sveriges skogar. Hur ska de brukas, eller ska de inte brukas?

De olika åsikterna har ingenstans att mötas. Denna debatt har även nått förvaltningen av de skogar som ägs av Svenska kyrkan. Många anser att kyrkan borde ta ett mycket större ansvar än andra skogsägarkategorier genom att kraftigt förändra sitt brukande och samtidigt avsätta ytterligare stora arealer till naturvårdsområden.

Tidigare ägdes skogen av de olika församlingarna och avkastningen skulle användas till prästernas löner. Under århundraden har därför skogarna varit en del av förutsättningarna för kyrkans verksamhet. Numera förvaltas skogarna av de olika stiften och i kyrkoordningen anges ramar och förutsättningarna för hur brukandet skall utföras. Avkastningen ska används inom församlingsverksamheten. I Västerås stift betalas årligen omkring 30 miljoner kronor ut direkt till församlingarna – ett mycket viktigt tillskott för vår verksamhet. De som förespråkar stora förändringar i brukandet av kyrkans skogar förespråkar minskad avkastning och därmed minskade bidrag till församlingarna, vilket kan framtvinga besparingar på lokal nivå.

För Centerpartiet är det naturligt att ta utgångspunkt i att skogarna ska brukas på ett långsiktigt hållbart och ansvarsfullt sätt. Under de senaste årtiondena har stiftets skogar varit miljöcertifierade för såväl PEFC som FSC, världsomfattande system som certifierar hållbart skogsbruk. Centerpartiet stöder detta och anser det är en given utgångspunkt för förvaltningen av kyrkans skogar.

Vi anser att vi ska använda för Sverige beprövade metoder i vårt skogsbruk och att alla åtgärder skall vara väl avvägda mot de biologiska förutsättningar som varje åtgärd i skogen ger utrymme för. Det är uppenbart att produkter från våra skogar behövs än mer i ett hållbart framtidssamhälle. När skogarna växer så lagras luftens koldioxid i träden som sedan kan användas till att producera produkter som kan ersätta fossila råvaror, som exempelvis bygga mer i trä, klä oss i träfiber (t ex viskos) och byta plastförpackningar mot papper. Det torde vara uppenbart att tidigare generationer ansett ungefär detsamma. Låt oss enas om att hållbar skogsproduktion i våra skogar är viktig för vår gemensamma framtid.  

Vi är övertygade om att vi kan bruka våra skogar på ett hållbart sätt, till nytta för kyrkans och församlingarnas verksamhet, samtidigt som skogarna är till nytta för den omställning som måste ske för att skapa ett klimatsmart samhälle i samklang med naturen.

Anna-Karin Andersson, Nyhammar, kandidat till kyrkomötet (C)

Sture Karlsson, Falun, kandidat till stiftsfullmäktige Västerås stift (C)

Vi vill fira demokratins genombrott även i Linde

1921 fick Sverige allmän och lika rösträtt. Det vill vi fira. Men har vi förvaltat arvet på ett värdigt sätt? Nej!

Hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Örebro län gav den 25 september 2019 hälso- och sjukvårdsdirektören i uppgift att genomföra åtgärder för att reducera antalet arbetade timmar under kvällar, nätter och helger. Som grund för arbetet fanns statistik från akutmottagningarna i länet under år 2018.

Man fann att under ett år hade endast 26 patienter opererats på natten vid operationsavdelningen i Lindesberg. Ledamöterna förfasades av att primärjouren inte gjorde mer. De fann det därför självklart att jouren skulle dras in nattetid. Landstingsledningen hade inte ljugit. Men vad man inte sagt var att under ett år togs 7046 patienter om hand av kirurgjouren. Om nämndens ledamöter hade fått höra detta eller läst på handlingarna inför sammanträdet hade de inte behövt bli bestörta.

De hade fått veta att läkaren följer upp utredningar som påbörjats under dagen och kontrollerar inneliggande patienter.

Det sades att AT-läkarna skulle få tid att operera på dagarna. Men det är specialister och inte läkare under utbildning som ansvarar för operationerna. Det har sagts att AT-läkarna är en fara för patienterna eftersom de inte är färdigutbildade. Det är inte sant. De har stöd av bakjourer.

Det har föreslagits att distriktsläkarna kan ta hand om primärjouruppdraget i kirurgi. Men det är ont om distriktsläkare som har dubbel lön jämfört med AT-läkarna. Ett annat förslag är att anställa akutläkare, men som det i hela Sverige råder ännu större brist på.

Samtliga partier i kommunfullmäktige i Lindesberg har insett konsekvenserna av beslutet och förordar återstart av primärjouren i kirurgi nattetid i Lindesberg. Men ledande företrädare för S, KD och C i regionen beskriver i NA den 26/6 med lismande ordalag hur väl de med indragningarna i norr förbättrar tillgängligheten till vård. Dessutom har de förstärkt budgeten vilket är högst tveksamt.

Rosornas krig

Ditt engagemang spelar roll skrev socialdemokraternas partisekreterare i februari 2021. Varje namnunderskrift har betydelse.

PRO i Lindesberg gjorde en namninsamling för att kirurgjouren nattetid i Lindesberg skulle återupptas, 13 000 personer skrev på. Det bryr sig inte regionledningen om.

I företagsrankningen år 2020 kom Lindesberg på plats 283 av 290. Även övriga tre kommuner i norr låg dåligt till. Många företag arbetar med nattarbete och vill ha en snabb tillgång till sjukvård.

I dag har mer än 1 300 företagare samlats kring önskemålet att återupprätta nattjouren på kirurgen. Regionledningen negligerar den idén genom att omdefiniera begreppen akutsjukhus och akutmottagning.

Vid undersökningen 2018 fann man att av de patienter som sökte nattetid hamnade 52 procent på kirurgsidan. Regionens rapport den 28 maj talar inte om vart de som tidigare togs om hand av kirurgjouren nu vänder sig. Har de försvunnit eller har hälsoläget plötsligt förbättrats på grund av regionens beslut i jourfrågan?

Inte enbart corona

När epidemien tog fart efter nyår 2020 hade vi i mellersta Sverige redan halkat efter i sjukvårdsproduktionen. Orsaken var den leveranskris som Varuförsörjningsnämnden, under ledning av ett regionråd i Örebro, skapat.

När regionledningen drog in primärjouren i kirurgi nattetid på lasarettet föddes ett missmod. Erfarenheter talar för att en sådan åtgärd leder till ytterligare indragningar på sjukhuset. Kanske nedläggning. Merparten av kirurgspecialisterna slutade.

Statens offentliga utredningar presenterade 2020 ett delbetänkande om Hälso- och Sjukvård i det civila försvaret. Det framgår att de vårdinrättningar som ingår bör vara geografiskt spridda och Universitetssjukhusen har ett särskilt uppdrag att utveckla och bibehålla kompetensen på de mindre sjukhusen.

Tystnadskultur

Inom RÖL lyder tystnadkultur. Men personalen stretar på. Vi känner en stor tacksamhet för det arbete som all personal på de tre sjukhusen uträttar.

Att fira eller inte fira

Region Örebro län måste kunna fira demokratins genombrott i Sverige. Men då måste vi kunna känna tillit till de politiska och administrativa ledarna i regionen. Så är det inte nu!

Ingemar Engstrand och Peter Jilke, läkare, för företagarna: Peter Larsson, Ola Hedblad och Per Sander, för PRO: Reidar Johansson och Jerry Elvin, för SPF: Lars Idstam

Lämna sandlådan vår skog behöver handling

Alla har en relation till skogen och de flesta en åsikt om skogsbruk. Bestämda åsikter är det och de varierar.

En av mina grannar vill gynna sina enar, en annan sköter sin unga tallskog minutiöst, en tredje vill gynna löv i allmänhet och blommande buskar och träd i synnerhet. En markägare vill ta fram och göra vandringsled av den gamla stigen som han körde moppe på, en annan som jag mötte häromdagen kände sig kränkt och utnyttjad för att jag red över hans mark – det är hans och bara hans. Vissa ser sina marker som flöden i den gröna infrastrukturen.

Ytterligare andra ser skogen i siffror – som en investering och vistas aldrig i den. Några vill skapa bra jaktmarker och ser fram emot hösten medan andra ser skogen som en virkesåker där man som skogsbonde /markägare planterar, sköter och skördar för att få mesta möjliga ekonomiska avkastning.

Allt fler ser skogen som vår bästa och mest effektiva kolfälla, kanske ett hoppets sista halmstrå. En del njuter avslappnat av att plocka blåbär och kantareller medan andra går ut och ser biodiversitet som jordens immunförsvar och som oerhört viktigt att bevara. Skogen är mer ett ansvar än en njutning eller en rättighet. Ja – vårt förhållande till skog och synen på vår rätt att bestämma över hur den ska behandlas varierar och känslorna är starka. De olika synsätten har tagit klivet upp på scenen och strider för öppen ridå i inrikespolitiken. Kanske löses det hela av att storebror EU kliver ner i sandlådan och bestämmer åt oss. För även i Bryssel har de tankar om hur vi, för jordklotets bästa, ska behandla vår skog.

Det kan kännas som om de olika ståndpunkterna står omöjligt långt ifrån varandra och allt efter att åren går så gräver de olika kombattanterna ner sig djupare i sina diken. Skogsmarkerna i Sverige ägs av alltifrån stora bolag till privatpersoner och det finns många olika skogs-/naturtyper ändå har vi en tendens att generalisera och bunta ihop fakta, förhoppningar och åsikter hejvilt. Dessutom verkar marken bli en slags förlängning av våra kroppar och vi blir kränkta om någon går över den eller har åsikter om vår rätt att behandla den som vi vill.

Det vore till hjälp om vi kunde enas om att skogen påverkar mer och fler än den som äger marken den står på. Att vi snabbt behöver maximera kolbindning och biologisk mångfald finns det väl knappt någon som säger emot längre så kanske vi kan enas även om det? Skogsbränder, värmeböljor och skyfall runt om i världen talar ett mer dramatiskt språk än långsamt smältande glaciärer och fattiga klimatflyktingar och det borde vara motivation nog. För egen del sitter jag i skrivande stund och kikar ut över grå björkar på gulnande beten och minns sommaren 2018 med bävan och rädsla i bröstet. Det här må vara en debattartikel men den vill inte mana till mer debatt, inte ens om orden stöps om till dialog – vi behöver göra det vi kan. Handling föder och göder hopp – låt oss komma dithän.

Jessica Sannö, naturturismentreprenör i Tiveden

Konkreta åtgärder behövs för våra barns skolgång

Nu är det snart skolstart och alla barn i åldrarna 6-15 år går tillbaka till skolan eller börjar skolan för första gången. I Sverige har vi skolplikt som är en tvingande lag och som omfattar alla barn. Skolans uppdrag är inte bara att förmedla kunskap, skolan har också en fostrande roll och ska medverka till demokrati och delaktighet för barnen. Det är också i skolan som man oftast har sina kamrater och socialiseras med andra. För ett barn utgör skolan en så stor del av livet att de flesta inte alls kan föreställa sig en tillvaro utan den. Den utgör också grunden för att kunna skapa ett fungerande liv över tid. Hand i hand med skolplikten följer också en rättighet: alla barn har rätt till en fungerande skolgång. Det är en rättighet så viktig att den slås fast i skollagen. I samma lag framgår att vårdnadshavarna har skyldighet att se till barnet kommer till skolan. Men det är skolan som har skyldighet att möjliggöra skolgången när barnen är där.

Trots skolans centrala roll i livet så finns en växande grupp av barn som inte kommer till skolan. De flesta av dem vill inget hellre än att ha en skola som de kan gå till men det fungerar inte. Trots att både barn och föräldrar vet att vi har skolplikt, att skolan är viktig för att man ska få en tillhörighet och en meningsfull vardag, så växer gruppen hemmasittande barn.

Som förälder bevittnar man hur ens barn mår allt sämre och varje morgon blir en kamp, först i hallen, men sen redan vid uppvaknandet, eller kvällen innan med ångest, sömnsvårigheter och oändliga konflikter som blir alltmer uppslitande. Konflikter och affektutbrott som hela tiden handlar om samma sak; att barnet inte kan gå till skolan.

Här i länet möts flertalet av de här föräldrarna i bland annat nätverk och föreningar. En stor majoritet av de som vi har varit i kontakt med har samtliga haft en genuin önskan om en fungerande skolgång. Som förälder vill man att det ska gå bra för barnen, det är både vår uppgift och önskan att ge våra barn förutsättningar att lyckas i livet.

Samma föräldrar har ofta tvingats inse att det inte går med tvång att få barnet till skolan. Det kan ha gått så långt att barnet hamnat i en svår depression. Alltför många har fått höra sina barn uttala att de inte orkar leva längre. Detta upprepat, gång på gång under lång tid. Barn – som egentligen borde tänka på vad de ska göra nästa rast. Barn som började må psykiskt dåligt i skolan och stannade hemma för att överleva. Inte tvärtom.

Det måste få ett slut!

Vi efterfrågar ett handlingsprogram med konkreta åtgärder, med fokus på barnens behov. Kommun och region måste samla kompetens under samma tak och involvera föräldragruppen i högre utsträckning. Vår erfarenhet är att föräldrar inte blir hörda, alltför ofta letas fel i hemmiljön och det landar i skuldbeläggande av föräldrarna. Som förälder är det tufft att få skuld och i samma veva bevittna sitt barn brytas ner. Det leder också till att skolan förlorar möjlighet att skapa allians med de viktigaste personerna i barnets liv. Ett nära samarbete mellan föräldrar och skola är en förutsättning för att insatser och ansträngningar ska nå barnet.

Som en del av handlingsprogrammet föreslår vi skapandet av ett föräldraråd, på regional nivå. Ett forum där föräldrar och beslutsfattare kan mötas och arbeta tillsammans för att förbättra situationen för barn i skolan. Vi måste skapa större samsyn och tillsammans vända den negativa trenden med allt fler barn förlorar rätten till sin skolgång.

Attention Örebro, Autism och Aspergerföreningen Örebro län och föräldrar till barn med skolfrånvaro genom Jenny Tistell, Erika Gard, Mattias Lagerqvist och Johanna Skoog