Egentillverkad öl är det som gäller i baren. Foto: Cathrine Gustavsson
Robert Sundström och Annika Hübbinette Sundström har undan för undan utvecklat företaget för att kunna leva på gården. Foto: Cathrine Gustavsson
Ett hamam är nyaste delen i spa-flygeln. Foto: Cathrine Gustavsson
Foto: Cathrine Gustavsson
Foto: Cathrine Gustavsson

Företagare i ständig utveckling

Från strutsar, småbarnsliv och groddar till spa, festlokal och glamping. Annika och Robert har företagande i blodet och försöker hela tiden utveckla sin verksamhet oavsett hur tiderna är. Möt paret som fick Stora Landsbygdspriset 2020.

På Blå Bergen spa-bryggeri-event

i Närkes Kil står lokalerna avsedda för sommarhalvårets fester och pubar redo att ta emot så snart värmen kommer åter och coronarestriktionerna förändrats.

Där, som på alla andra ställen, har de fått känna av att pandemin inneburit att fester och event avbokats eller skjutits framåt. Samtidigt har spa-delen fortsatt fungera.

– Tidigare har vi ibland funderat­ på om vi borde begränsa vad vi håller på med, men i dag är vi glada över att vi har många ben att stå på, säger Annika Hübbinette Sundström.

Det där med många ben är knappast en underdrift.

Genom åren har paret drivit och utvecklat flera olika verksamheter. Deras intention har hela tiden varit att ha en levande gård och att skapa en levande­ landsbygd.

Robert Sundström har sina rötter i Närkes Kil, och 1996 köpte de gården. Året innan hade Robert dragit i gång strutsuppfödning

i Klockhammar ihop med sin bror. Det fortsatte de med i tre–fyra år vid sidan av andra jobb.

Odlade groddar i ladan

I samband med att de två döttrarna var små utbildade sig Annika till hälsopedagog och massageterapeut.

År 2004 blev ett tydligt avstampsår. Företaget Blå Bergens lilla spa startade i gårdens flygel och ute i ladan började Robert odla groddar.

Det kom kylbilar och hämtade groddar sex dagar i veckan, och företaget expanderade kraftigt – något som också var Roberts mål. De byggde ut produktionsenheten och sålde groddar till både Ica och Coop. Folk från bygden kom in och jobbade på packdagarna.

Samtidigt tog Annika emot allt fler kunder i flygelns spa.

– Efter tio år sålde vi grodd­produktionen. Då stod vi här med fungerande produktionslokaler och funderade förstås över vad vi skulle göra med det, berättar Annika­.

Kom på lösningen i Spanien

Skulle de hyra ut till någon annan produktion? Nej. Annika kom på lösningen under en resa till Spanien och sommaren 2014 drog de i gång med pub, restaurang och bryggeri på gården.

Sedan följde flera år med intensivt helgarbete med många besökare som njöt av mat, dryck och musikunderhållning.

– Det var en underbar känsla att stå i baren och servera ölen som jag själv tagit fram, säger Robert­, som i dag brygger sex olika sorter varav tre finns att köpa på lokala systembolag.

Samtidigt hade Robert börjat med entreprenad­verksamhet och Annika­ drev spa.

– Vi kände att det var skört. Det kunde komma 150 personer­ en bra kväll, eller bara 20 om det regnade. Samtidigt innebar det en hög arbetsbelastning och vi pallade inte att jobba till 04.00 på helgerna och samtidigt driva det andra, säger Annika.

Ett tufft ekonomiskt år

De började vända sig mer mot före­tagsevent, då blev det lite mindre pubkvällar. Festlokalen stod klar för uthyrning 2018 och då rullade även ölprovningar i gång, ett mindre men bokat event. Festlokalen har hyrts ut till främst bröllop men även företag och andra fester.

2020 blir ett ekonomiskt tufft år. Inkomster från snöröjning­ uteblev förra säsongen och 50 procent av alla inbokade bröllop har flyttat till 2021.

Många spagrupper har avbokats. Kvar är spa-behandlingar för enskilda eller familjer.

Självklart har det påverkat­ företaget. Annika jobbade inom hemvården i våras. Osäkerheten inför framtiden är ett faktum men det har tvingat dem att fortsätta utvecklas.

– Jag kan tänka mig att jobba med allt möjligt, men jag vill förstås helst hålla på i det egna företaget, säger hon.

Sommarens succé glamping, vilket är camping i lite lyxiga tält, lär med stor sannolikhet utvecklas redan nästa år.

– Vi hade fullt nästan hela sommaren i dem. Det kom folk som tog depåstopp här under sin Sverigesemester men även örebroare hittade ut, säger Annika.

Kreativitet krävs

Fördelen med att vara företagare är att de kan styra sin tid. Nackdelen är att det är lätt att jobba mycket. De har hela tiden haft inställningen att de måste vara beredda på att förändra verksamheten, att det inte behöver vara statiskt. Kreativitet har blivit ett nyckelord för att hitta lösningar när det är kärvt.

– Jobbet är en livsstil och vi hade inte kunnat göra det vi gör utan den andre, säger Robert.

– Vi bor här och har hela tiden velat lyfta platsen. Visst har det varit tufft, men vi ger inte upp. Vi är nog rätt envisa, säger Annika.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Äntligen kan de träffas igen efter långt pandemi-uppehåll

Lättnader av restriktionerna med anledning av coronapandemin gör att det börjar röra på sig i föreningslivet. PRO i Åsbro bjöd nyligen in till middag runt dukade bord, där herrarna stod för serveringen.

Hästkrafter av olika slag används vid skötsel av naturpark

Under ett par veckor har naturvårdande skötseltåtgärder pågått i Lillängens naturpark utanför Hasselfors. Förutom dieseldrivna skogsmaskiner har även de två ardennerhästarna Wille och Emilia hjälpt till att skota ut virke.

Nu rustar de mötesplatsen vid den hälsobringande källan

De gamla hederstecknen i form av stolar med uthuggna sittytor vid Spånbrokällan i Lerbäck är ett minne blott. Nu ersätts de av robusta sittbänkar i trä, för att platsen ska fortsätta att vara en mötesplats vid den anrika hälsokällan.

”Jag vet inte vem jag är om jag inte får odla”

Att vara självständig är viktigt för Anna Lehman och lika viktigt är att kunna skapa. Hon har gjort en livsomställning för att få utlopp för det hon upplever ger henne välbefinnande - att odla blommor.
"De där åren var det mer rollerna patient och vårdgivare, nu har vi möjlighet att vara mor och son. Numera pratar vi mycket om kameror" berättar Erik. "Ja, eller snarare, du pratar och jag lyssnar" säger Eva och båda skrattar. Foto: Karin Löwengren
Det är svårt att hinna ta en bild där Erik inte skrattar. Foto: Karin Löwengren
Hunden Daisy är Eriks stora kärlek. Foto: Karin Löwengren
En av Eriks bilder. Fler går att se på instagramkontot photo_by_widlund. Foto: Erik Widlund
Nu vågar Eva slappna av igen. Foto: Karin Löwengren

Erik och mamma Eva har massor av glädje att ta igen

Erik Widlund levde med psykoser, självhat och upprepade självmordsförsök under många år. Numera består livet av föreläsningar, fotografering, hunden Daisy och högljudda skratt. – Ja, jag skrattar mycket, jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.

När man träffar Erik Widlund, 43 år, från Kumla, är det svårt att tro att det någonsin funnits ett enda moln på hans himmel; han är pratsam och sprider glad energi omkring sig. Men ungefär tio år av hans liv gick till konstanta tankar på att han ville dö.

– Jag var väldigt stressad i början av 20-årsåldern och gick in i ett utmattningssyndrom. Jag blev paranoid, deprimerad och självhatet växte till, förklarar han.

Eriks första självmordsförsök ledde till att han blev inlagd på akutpsyk i Örebro. Varken Erik eller Eva Hansson, hans mamma, vet hur länge han låg där – tidsbegreppen för de åren är försvunna – för Eva av sömnlöshet och stress över att aldrig veta vad nästa telefonsamtal innebar, och för Erik, som mest, 14 olika slags mediciner per dag och flera elchocksbehandlingar. Tvångsinläggningar och självmordsförsök blev slentrian i det nattsvarta hat som Erik levde med inombords.

– Jag var ju alarmerande beredd 24 timmar per dygn. Om Erik ringde mitt i natten så var det bara att hoppa upp ur sängen, sedan körde vi runt och jag lyssnade tills det lättade. Sedan skulle jag upp och jobba klockan sju. Det var tufft, mycket tufft, säger Eva.

– Ja, det var åtta-tio år som det var riktigt jävla illa, det lugnade mig att tänka på och prata om att jag skulle plågas. Det var väl ingen häftig resa för dig? frågar Erik.

– Nej, det kan jag inte påstå, säger Eva torrt.

Kärleken och värmen mellan Erik och Eva går nästan att ta på. Han tjuväter av kakorna medan hon säger åt honom att sätta sig längst ut i soffan där det inte finns några kuddar.

– Jag har aldrig varit så nära döden som när jag har fötterna på mors uppfluffade soffkuddar! säger Erik och skrattar högt.

Erik berättar att han under en period var helt utsuddad som person, nollställd känslomässigt, förutom det starka hatet.

– Jag visste att mina anhöriga skulle ha det bättre utan mig, men samtidigt ville jag inte lämna dem i sorg. Jag har stått på tågspåret och ringt mor för att säga hejdå.

Tårarna rinner på Eva när hon berättar.

– Genom luren hörde jag tåget komma, jag bara skrek rakt ut, kastade på mig kläderna och åkte. Jag har aldrig sett Erik så arg som han var då, han blev tvångsomhändertagen direkt. Jag kände mig oerhört ensam de här åren, det var kämpigt. I efterhand har mina vänner frågat varför jag inte berättade, men jag ville inte lämna ut Erik, det var ju en ”skämssjukdom”.

Det har gått åtta år sedan Eriks senaste självmordsförsök. Han konstaterar att han kan se en slags vändpunkt tack vare bland annat terapeuten Amir.

– Jag kände att ”det finns en chans nu”, men var jätterädd att det skulle tas ifrån mig. Någonstans blir skitlivet en trygghet, för det har man lärt sig hantera, förklarar han.

För Eva var det tveeggat när Erik började må bättre; hon behövde släppa taget igen.

– Flera gånger per dag pratade vi i telefonen. När det inte behövdes mer… det var en plåga för mig. Men det växte fram att jag vågade lita på att ”nu mår han bättre”.

Erik är fylld av tacksamhet, men Eva känner inte att hon hjälpte honom tillräckligt när han var sjuk.

– Jag har funnits där, så mycket mer har jag inte kunnat göra.

Men vad skulle du ha gjort då, tänker du?

– Det var en bra fråga! Men det har gett en känsla av att jag har varit en dålig mamma, jag gjorde för lite, säger Eva sorgset.

Numera är rutiner jätteviktiga för Erik och han har behövt lära sig att leva igen.

– Jag är fortfarande sjuk och jag lever med återkommande skov och tankar om döden. Men jag anser att jag har det väldigt bra. Det är inte synd om mig, det är liksom en del av mig. Det handlar om acceptans, konstaterar han.

De senaste tre-fyra åren har han hållit i suicidpreventiva föreläsningar för Riksförbundet Hjärnkoll, han har börjat med naturfotografering och Daisy har kommit in i hans liv.

– Ja, hon är mitt allt, min fasta punkt och för söt för sitt eget bästa, säger han och ler och tittar på yorkshireterriern som ligger på en filt i soffan.

Erik har hållit föreläsningar för både läkare på Sahlgrenska sjukhuset och för politikerna i Almedalen och Eva säger att hon är så stolt över honom.

– Ja, det är jag! Jag kan inte fatta när han föreläser, han pratar ju så att det inte går att få tyst på honom. Jag är jätteglad att han har hittat fotograferingen och att han kan få leva ett liv som är värt att leva.

– Jag har mycket glädje att ta igen, säger Erik med ett leende.