”Hoppas att ljuset ska nå alla som kämpar”

Länsposten bad om läsarnas egna tankar om hur det är att leva mitt i coronapandemin. Här är ett svar:

Inget är som väntans tider sägs det. Det kan jag lugnt instämma i. Nu väntar vi på vaccin samt att höra att smittspridningen ska stanna av.

Jag tillhör en av den stora skaran 70+. Vi som utgör en riskgrupp, vi som ska hålla oss undan. Vi som absolut inte får bli smittade. Det låter inte så roligt att tillhöra denna kategori. Själv var jag nyopererad och skulle försöka att hämta mig när coronan kom hastigt och slog till med kraft. Någon rehabilitering var det inte tal om på grund av smittorisken.

Som tur var kan man träna utan sjukvårdens försorg. Så fort jag kommit hem satte jag och min man i gång med våra dagliga promenader. Först blev det bara runt kvarteret, men det utökades efter ork och lust.

Jag tror att vi som är lite äldre kan ha en fördel. Vi har hunnit vara med om en del, kanske mött både motgångar och problem. Men vi vet också att det mesta brukar ordna sig till slut på ett eller annat sätt.

När våren kom tillbringade vi mest tid i vår lilla sommarstuga. När sommaren kom flyttade vi ut för att bo där. Största problemet var nog inköp av livsmedel. Men vi hade tur. Vår son hjälpte oss samt snälla grannar. Mitt i sommaren hände en olycka. Vi blev påkörda och vår bil blev skrot. Då tillkom en ny motionsform, att cykla.

Jag kan heller inte nog prisa att få tillbringa tid i skog och mark, att få vara utomhus nästan hela sin vakna tid. Umgänge med grannar på behörigt avstånd på vår altan, samtal om allt mellan himmel och jord över en kopp kaffe är guld värt.

Någon digital kontakt har vi inte. Vi äger varsin mobil modell äldre. Vi är inte uppkopplade. Det är inga smartphones – phones ja, men smarta får vi vara själva. Att ringa och smsa räcker gott.

Jag tror att vi som är äldre ofta nöjer oss med mindre och har mer perspektiv på tillvaron.

Framemot oktober flyttade vi hem till stan igen, och vi har lyckats hitta en bättre begagnad bil. Det blir dagsturer mellan stan och stugan. Härligt att elda i kaminen, laga soppa och äpplekaka och faktiskt njuta av livet.

Vi har ju inga arbeten att passa och det ger en stor frihet. Även om jag längtar jättemycket till mitt gamla jobb på fritids. Jag saknar alla härliga ungar.

Men nu när vi är i slutet av november är vi hemma i stan för i år. Aldrig har vår lilla stuga varit så ompysslad som i år. Alla löv är bortkrattade utom några som maskarna får mumsa i sig. Hemma i stan har jag rensat i lådor och skåp. Vad mycket onödigt man sparar på. För närvarande är det böcker och tv som står för underhållningen. Och så lär jag mig att virka getingbon, något man kan sätta upp för att lura getingarna att här är upptaget.

Nu gäller det bara att inte ge upp och tappa taget. Det gäller att ha tålamod och se tiden an. Om en månad är det vintersolstånd och sedan vänder ljuset åter.

Hoppas att ljuset ska nå alla som kämpar. Alla som är sjuka, alla som mist någon, alla som ställer upp och arbetar, inte minst de inom vården.

Jag längtar till våren och att vi alla ska få vara friska!

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil