Elvy Olsson har god hjälp av Pia Gustafson fler gånger i veckan. Av en händelse kom tavlan på slottet ner inför fotograferingen. Den visade sig vara en gåva från Länsposten på Elvys 60-årsdag, målad av tidningens redaktör Rolf Johnsson. Foto: Cathrine Gustavsson
Bild ur boken "Kvinnor som gjort skillnad". Karin Söder, Thorbjörn Fälldin och Elvy Olsson inför bildandet av en borgerlig regering. Foto: Ur boken: Kvinnor som gjort skillnad

Elvy Olsson har ett stort intresse för världsläget

Hon läser fem tidningar i veckan, har full koll på vad alla i familjen gör och minns förstås en massa­ anekdoter från sitt långa liv i offentligheten – inte minst som länets första kvinnliga lands­hövding. 97-åriga Elvy Olsson har glimten kvar och kan vara både rapp och skarp i repliken.

Elvy Olsson kom in i första kammaren 1964 och blev riksdagsledamot 1970. Hon blev den första kvinnliga centerpartisten i Bostadsutskottet från 1971, och sedan bostadsminister i Thorbjörn Fälldins första regering 1976–1978.

Lägg därtill arbete i flera kommittéer, bland annat gällande abortfrågan, samt stort lokalt engagemang för hembygden, så börjar bilden så smått växa fram av allt 97-åriga Elvy Olsson gjort.

Vilket mål hade du med ditt engagemang inom politiken?

– Från början var det att det skulle gå mer resurser till landsbygden. Jag tyckte det var så ensidigt. På den tiden skulle alla flytta till stan. Jag slogs för att det skulle gå att få bostadslån om ett barn ville bygga ett eget hus på gården. För mig var det viktigt att bygga så folk skulle bo bra.

I år är det också 40 år sedan hon blev första kvinnliga landshövdingen i Örebro län, en roll hon hade kvar fram till 1989. Det uppdraget var betydligt jobbigare än vad hon trodde de skulle bli.

– Det var många kommuner som ville att jag skulle komma och inviga olika saker. Min första invigning var en butik i Lillån. Jag minns också att när jag invigde Bergsgården i Närkesberg hade jag mitt barnbarn Lisa med mig, jag höll henne i handen.

Att som landshövding tvingas att bo på slottet tyckte Elvy inte var speciellt roligt. Maken Tore behövde bo kvar och sköta gården i Hölö, söder om Södertälje.

– Jag minns känslan att komma till slottet sent på kvällen och ensam gå genom den stora salen.

Elvys manliga företrädare hade haft hjälp med mycket av det praktiska arbetet på slottet, men för Elvy ingick även jobb i köket innan hon så småningom fick hjälp även hon.

– Det var många syföreningar som kom på besök, för att inte tala om den stora årliga nyårsmottagningen. En gång kom 700 personer och bullarna räckte precis.

– Hembakat skulle det vara. Det första året hade jag 50 000 kronor till representation. Det skulle räcka till flera stora middagar. Som tur var kunde Tore bidra med rådjur och älg. En gång kom han även med potatisen, men det visste jag inte om.

Som landshövding var hon även chef över länsstyrelsen.

– Där la jag mig i. Från början kom länsrådet och gav en rapport om vad man gjort, men det ändrade jag. Jag ville vara med och påverka från början – det gillade inte länsrådet, då kunde han inte bestämma allt själv.

Vi kommer in på hur samhället­ ser ut i dag. Elvy följer via media vad som händer, och läser med förstoringsglasets hjälp flera tidningar varje vecka – självklart Länsposten.

– Det låter kanske drastiskt, men jag är rädd att världen ska explodera. Det är så mycket vapen. Vem ska kontrollera det? Ingen, säger Elvy.

– Jag är så gammal så jag behöver inte bekymra mig om det men jag har ju barnbarn och barnbarnsbarn.

Elvy berättar stolt om barnbarnen Lisa, Thyra och Hanna, som alla tre verkar på betydelsefulla poster inom olika områden.

– Jag har även sex barnbarnsbarn. Du kan inte tro så fint den yngsta, åttaåriga Hjördis kan sjunga. Jag har tidigare sagt att hennes pappa­ ska sjunga på min begravning, men nu har vi utökat det till att gälla även henne.

Där lever hon: med ett långt och innehålls liv bakom sig och samtidigt väl medveten om att dagarna är räknade. Intresset för vad som händer har hon inte släppt. Elvy börjar fråga ut mig.