Att tycka eller inte – det är frågan

Att skriva krönikor handlar ofta om att tycka till om saker. Det är inte alltid lätt, för om många saker vet man inte vad man ska tycka överhuvudtaget.

Google är ett helt nödvändigt arbetsredskap, jag beundrar djupt dom som klarade sig utan nätet på ”dinosauriernas­ tid”. Man googlar, letar, läser olika tyckanden för och emot och bildar sig någon slags uppfattning, bara man hittar tillräckligt underlag. Vissa saker finns nästan för mycket underlag om – som Donald Trump. Tjugotusen lögner på fyra år säger Washington Post att de hittat.

Andra saker är betydligt svårare att tycka till om, till exempel vindkraft och varg.

I grund och botten tycker jag vindkraft är bra, men jag förstår förstås oron för att miljön påverkas där den byggs.

Jag tycker inte att vargar ska kunna äta upp våra får eller skrämma folk från att släppa sina barn att gå själva till busshållplatsen. Men jag tycker också att vargen har rätt att få finnas för jag tycker inte att människan har rätt att leka Gud och utrota arter.

Jag tänker ofta att det i svåra frågor, kanske särskilt politiska, är bra att lägga sig nära en mittlinje och hålla sig ifrån det extrema. Både historiskt sett och

i nutid är det i ytterkanterna man hittar de värsta förbrytarna och diktatorerna.

Vad gäller denna eländiga pandemi är det däremot omöjligt att googla och bestämma sig för att tycka något. På sociala medier är det fullt av köksbordsexperter så det räcker. För vi vet så gott som ingenting om någonting och ju mer man googlar desto osäkrare blir åtminstone jag.

I går läste jag en artikel som menade att det beror på en genuppsättning från neanderthalare som gör att en del blir så sjuka. Alla har inte genen och de blir bara lätt sjuka. Det låter ju ganska otroligt.

Andra länder tycker munskydd är så bra att man alltid måste ha dom, här

i Sverige säger man att de är verkningslösa. Vissa är redan övertygade om att vaccinet kommer att vara livsfarligt. Men det är ju faktiskt coronaviruset också för en del tänker jag, och vi vet inte vilka som kommer att drabbas hårdast. Det kan väl knappast bli fler som dör av vaccinet än av viruset?

Något jag läst om och följt är bråket om Hjälmarens vatten. Här kan jag också säga att jag begriper mindre och mindre ju mer jag läser.

De som är ansvariga har inte följt gällande regler och anser att de hängs ut och anklagas orättvist. Men jag fattar inte varför man inte följer lagen och vad som egentligen krävs för att vattenförbundet ska kunna göra det. Mellan raderna kan man läsa att den avgående ordföranden tycker att det egentligen är Örebro kommuns fel, men inte på vilket sätt. Kanske någon kan upplysa mig?

Frågande blir jag också när jag läser att Regionen nu går ut med en enkät till nära 7 500 gravida och nyförlösta kvinnor­ för att få veta hur de upplever vårdinsatserna. Det vore kanske bättre att göra det när man har åtgärdat de allvarliga brister i personalsituationen som uppdagats i förlossningsvården de senaste veckorna på USÖ.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil

Utrikesresan går till Sommarro

Jag älskar att se andra länder. Hittills har det blivit 27 och det har med åren blivit sju resor till

Munskydd i tropisk hetta

Jag pustar ut, hemkommen efter några dagar i Tyskland för att hälsa på en utvandrad son, direkt efter att reglerna

Besprutad och redo för närkontakt

Så där ja. Nu är man besprutad och redo att möta omvärlden igen med förnyad kraft. Jag kanske till och

Sommarplågor och semesterskägg

Rubriker om sommarplågor gör mig fundersam. Måste man hitta plågor om allt hela tiden tänker jag, speciellt om sommaren som

Prestige framför landets bästa?

Svenska folket fick för några dagar sedan bevittna en unik händelse – att sittande statsminister röstades bort av Riksdagens majoritet. Detta betyder antingen att en eller flera så kallade talmansrundor påbörjas (att talmannen försöker få fram en ny statsminister via samtal med Riksdagens partier) eller att vi får ett extraval till Riksdagen. Om talmansrundorna misslyckas blir det också ett extraval. Idag vet vi – det blev samtal i Riksdagen.

Sverige har tidigare inte varit vant vid att Riksdagen består av många olika partier vilket varit vanligare i våra nordiska grannländer. Vi har inte heller haft så många som åtta riksdagspartier (först från och med 2010 års val) varav flera ligger relativt nära fyraprocentsspärren – den gräns där man antingen överskrider den och kommer in i Riksdagen eller får mindre än fyra procent av rösterna i valen och åker ur vårt parlament. Detta nya partilandskap verkar mer och mer skapa en oreda i politiken vilket ter sig något främmande för många av oss.

I särskilt Norge och Finland har det under senare decennier varit vanligt med flera partier från båda blocken i en och samma regering. I Sverige har ett liknande mönster först blivit allvar med det så kallade januariavtalet från 2019 även om vi haft regeringskoalitioner mellan Bondeförbundet och Socialdemokraterna under både 1930- och 1950-talen – frånsett samlingsregeringen under andra världskriget och riksdagspolitiken i början av 1900-talet.

En av de heta frågor som nu diskuteras bland medborgarna är om partiprestige eller kanske partiegoism tagit över de senaste årens partikultur med en kulmen på årets längsta dag (21.6) då statsministern röstades bort från regeringsmakten? Rent formellt finns det inget att anmärka på Riksdagens omröstning. Demokratin måste inrymma även sådana ageranden men frågan är om händelserna ändå var rimliga i en period då pandemin rår över oss och världen, arbetslösheten är oacceptabelt hög och klimathoten ökar – dessutom ett år före ordinarie val?

Mina finländska vänner förstår inte att hela regeringen kan falla på en enda punkt (44) av sammanlagt 73 – fria hyror (en form av marknadshyror) i nyproduktionen av hyreslägenheter. Frågan är dessutom om det verkligen blir fler lägenheter att hyra genom fria hyror? Kanske i storstäderna men på landsbygden? De förstår inte heller att ett parti som behövs för att få igenom en regerings budget inte tillåts förhandla om den budget de måste rösta för i parlamentet.

När flera partier i Sveriges Riksdag enligt opinionsinstituten ligger nära eller under fyra procent tycks rädslan för nästa val skapa panik i partiernas agerande. Partiprestigen verkar ta över ansvaret för landets styre i en krisperiod. Vad säger detta om framtiden?

Till sist – en liten reflektion kring konflikten mellan C och V. När jag exempelvis granskar deras landsbygdsprogram och program för viktig infrastruktur är likheterna stora. Varför inte bygga samarbetet framöver på de punkterna istället för på det som skiljer?

Ronny Svensson, fristående debattör/glesbygdsforskare