LenaMarie Hagman är ute flera gånger varje dag med Albus. Det är träning nästan hela tiden. Kontakten mellan dem är viktig. Foto: Cathrine Gustavsson
Albus är en jaktlabrador, och har en stark instinkt att apportera.
Det blir både träning och mys för Albus och LenaMarie.
LenaMarie Hagman
Albus

Hunden Albus skyddar och hjälper matte

För ett år sedan höll LenaMarie Hagman på att ge upp tanken om att få labradoren Albus att fungera som assistanshund. Hon var själv sjuk och Albus gillade inte att träffa andra hundar. I dag är läget ett annat. Nu är målet att Albus ska få sitt assistanstäcke efter sommaren.

Vi möts på en av LenaMarie Hagmans många hundpromenader med labradoren Albus. Han är en glad treåring, som så smått börjat förstå vad som förväntas av honom som en blivande assistanshund med funktion som servicehund. LenaMarie själv är en känd profil i många sammanhang, och många vill prata när ekipaget är ute – något som också blir en träning för Albus som i den kommande yrkesrollen inte ska socialisera med andra.

– Jag är född med ryggmärgsbråck, men mina föräldrar såg hela tiden till att jag fick göra samma saker som andra barn, men utifrån mina förutsättningar, berättar LenaMarie.

Det innebar scouting med paddelhajker, sjukgymnastik i form av ridning, men framför allt simning.

– Jag lärde mig simma när jag var fem år. Där klarar jag att ta mig fram utan hjälpmedel.

Och det har hon gjort med besked. På meritlistan står flera medaljer från paralympiska spelen i Seoul och Barcelona. Lägg därtill 30 SM-guld, 12 guld i Nordiska mästerskap och tre VM-guld – förutom allt av lägre valör.

– Simningen har betytt mycket för mig på många olika plan, både fysiskt och att jag fått många vänner som jag har kvar ännu i dag, säger LenaMarie, som också tror att simning genom åren innebär att hon mår så bra som hon gör i dag.

Albus är familjens tredje hund, men det var inte självklart att han skulle tränas att bli LenaMaries assistanshund. Hon har flera olika rullstolar och klarar även att ta sig fram kortare sträckor med hjälp av kryckor.

– Det var min syster Kjärstin som sa att jag borde ha en assistanshund. Först förstod jag inte vad det skulle vara bra till men nu har jag ändrat mig.

Målet är att Albus ska kunna hjälpa LenaMarie med olika saker: hämta kryckorna, telefonen eller skorna, stänga lådor, öppna dörrar – och kanske även kunna hämta någon person om hon behöver hjälp.

– Han är alltså inte ledarhund, vilket bland annat innebär att jag får bekosta både hund, undersökningar och all träning själv, berättar LenaMarie.

Förra året var tufft. LenaMarie var sjuk och orkade inte riktigt med att fostra Albus. Albus å sin sida var fortfarande en jobbig unghund, som kände att han var tvungen att ta hand om LenaMarie.

– Han har inte gillat att träffa andra hundar, men det har blivit bättre. Bara det här att jag ser till att ha rullstolen mellan honom och den andra hunden gör att han blir lugnare och känner att jag har koll.

För Albus har gärna koll – mer än vad LenaMarie först förstod.

Vid ett tillfälle, när hon stod och pratade med en bekant hundägare, reste Albus ragg och hoppade upp över henne mot den andra hunden. Det skedde två gånger.

– Jag upplevde det som ett dåligt hundmöte och förstod inte varför han gjorde så.

Några timmar senare tog LenaMarie upp det med sin hundkursledare, samtidigt som hon berättade att hon hade ont i magen den dagen.

– Kursledare sa då att Albus agerade berodde på att han skyddade mig. Han kände av hur jag mådde innan jag gjorde det själv, säger LenaMarie.

Myndigheten för delaktighet, MFD, har ansvar för Sveriges assistanshundar. I en rapport lyfts tre områden fram som MFD anser behöver förbättras när det gäller assistanshundar. De är:

1) att få fram en gemensam nationell modell för vilka krav som ska ställas på hundar, instruktörer, utbildning, examination och uppföljning.

2) att en vägledning tas fram som stöd till kommuner och landsting.

3) samverkan och information. Det kan handla om hundarnas roll, deras tillträde till museer, bussar, hotell, om villkoren för att få en assistanshund och så vidare.

LenaMarie beskriver Albus som en oerhört mysig hund, som är lyhörd och fysiskt stark. Han gillar att vara nära, något som hela familjen gärna vill att han ska vara.

– Labradorer har tydliga av- och påknappar, och jag börjar lära mig hur han fungerar.

LenaMarie valde att ta hjälp av Svenska Brukshundsklubben för att utbilda Albus. De har redan hunnit gå flera kurser, men det är en bit kvar innan labradoren får täcket som visar att han är en utbildad assistanshund i arbete. Han måste även bli godkänd på det mentala testet.

Om det går som LenaMarie planerar kommer allt vara klart efter sommaren. Då ska det där med andra hundkontakter också fungera.

Spalt 1:1

Spalt 1:1 Mobil