Samlare

Textstorlek:


   Efter en dag i skogen där jag snubblat över att antal stenrösen kan man få antropologiska funderingar. Skogen i Asker är, om inte full, så fylld av en mängd stenrösen sk Hackhemsrösen. Dessa är en länk mellan nomadiska samlar-jägarfolk och människor som började odla och röja mark och på så vis blev bofasta. Lite oklart hur länge man var bofast naturligtvis och att se en tydlig tidpunkt för övergång från det ena till det andra är helt omöjligt men de röjde marken, bar samman stenar i rösen och svedjade marken. Det var ett nytt sätt att leva.  Alldeles säkert för att odla, samla och bo kvar så länge marken gav människan en skörd som gjorde att de klarade uppehället.

   Som en modern person i 2000-talets Sverige finns en samlargen kvar i oss och den verkar vara starkare hos en del av oss. Samlandet är en stark drivkraft och många samlare har svårt att förklara varför de samlar. Det finns många exempel på samlare som fått en komplett samling av äggkoppar, kaffekannor, jordfräsar eller vad det nu är de samlar på och som sålt, slutat samla eller tappat intresset. Det verkar vara själva jakten eller letandet som driver många samlare.

   I min barndom samlade mina föräldrar på allmogeföremål. De hittade dessa på gården men fick också föremål av vänner och bekanta. De köpte på auktioner, erbjöds eller köpte av olika handlare. Det blev till slut en stor och intressant samling som var ett tidsdokument över sjutton och artonhundratalets landsbygdsliv. Men frågan är om inte jag vid sex års ålder själv initierade mitt eget samlarintresse. Vi byggde om hemma på gården och ett hus skulle renoveras och vi skulle få moderna bekvämligheter. Snickarbasen Holger och hans mannar svepte in i min värld och genast var mitt yrkesval klart. Jag skulle bli snickare och bonde. Ett självklart val och ett första steg blev att samla på snickarnas tomma snusdosor. Faktum är att samlingen slängdes först när jag flyttade hemifrån femton år senare, ännu med doften av Göteborgs Rapé och Röda Lacket i dosorna. Det är troligt att samlingen höll mig borta från att börja snusa.

   Nästa föremål som intresserade mig att samla var frimärken. På den här tiden en spännande och vanlig sysselsättning men som i dessa digitala tider för en tynande tillvaro. Så snart jag blev läskunnig har jag läst böcker och det verkar som jag har en fäbless att läsa flera böcker av samma författare och drivs av en idé att läsa alla böcker av samma författare. Låna böcker är inget för mig utan jag har en drivkraft av att äga böcker. Idiotiskt egentligen, men nu är det så att när jag väl börjat läsa en bok av en författare blir det fler och hyllorna dignar under dussinet böcker av just den författaren. Faktum är att man kan också se mönster i mitt läsande av litteratur och samlande av böcker. De är alla manliga, döda författare som jag av någon outgrundlig läser och samlar.

   Med hjälp av det världsomspännande nätet görs samlandet så mycket lättare, nästan för lätt. Grejen att stå i bokhandeln hemma och i andra städer och länder och leta är fortfarande det roligaste och mest tillfredsställande. När man hittar en titel man letat efter blir glädjen stor och boken finner en speciell plats i hjärtat och bokhyllan.  Äldre snusdosor är svårare att hitta på antikvariat och på nätet och tur är väl det.