Prickig korv och blandade snuttar

Textstorlek:

Man har sina svagheter. En av mina är att gå till köttdisken och köpa spillet från korvar och skinkor, som blivit över när butiken sålt de stora bitarna.

Jag talar alltså om korvsnuttar och skinkändar.

Det där är något som sitter i sedan barndomen. På den tiden handlade farsgubben veckans smörgåspålägg hos Muhrs på Stortorget i Örebro. Hilda Muhr & son, för att vara exakt. Idag ligger det en blomsterbutik på samma plats.

Dit åkte han varje fredag och köpte söndagssteken och annat. Dessutom alltid en påse med korvsnuttar och rökta skinkbitar.

Han handlade av en expedit som gick under namnet ”Brutto”. Man får väl förmoda att han egentligen hette något annat. Han kanske var generös när han vägde upp, eftersom han fått just smeknamnet ”Brutto”, vad vet jag.

Hur som helst så var det en fest när farsan kom hem med påsen där det doftade chark och rökt kött. Lilla julafton varje fredag.

På så sätt kunde vi unna oss lyxen med prickig korv på mackorna flera dagar i veckan. Då, på tidigt 50-tal, var det nämligen inte så välbeställt i de svenska folkhemmen. Inkomsterna var begränsade och varje krona vägdes nästan på guldvåg. I varje fall i mitt barndomshem. Men ni känner säkert igen er, ni också.

Och där har vi alltså förklaringen till att jag numera på fredagarna går till handlare Bennys charkdisk, och köper lite slattar av korv och skinka.

Jag brukar skylla på att jag har hundbesök på gång.

Förmodligen är jag sedan länge genomskådad av tjejerna bakom disken, men jag lever i alla fall i tron att de tror att hundarna står i kö hemma hos oss, och att jag matar dem oavbrutet med prickig korv.

Eftersom HSB ligger lågt med mina korvsnuttar, så får jag behålla godbitarna för mig själv. Variation är det också, eftersom butikerna numera säljer en uppsjö av olika rökta korvsorter.

Och skulle det titta förbi någon jycke, med husse, delar jag givetvis med mig. Till båda.

Jag är ingen jättekonsument av kött, och äter lika gärna grönsaker. Men nog är det konstigt att det är bönderna som får skäll för att det är korna som förstör miljön.

Det är för mycket kodynga, sägs det. Och det kommer att leda till jorden undergång.

Ett slags upphöjt skitsnack, kan man säga.

Men det där begriper jag inte, måste jag säga. Hur kan det vara landsbygden som får ta allt stryk, när det är vi i städerna som står för nästan hela konsumtionen?

Det vore väl bättre att angripa miljöproblemen i den änden, i stället för i kossornas ändor.

Men det är som vanligt – det har alltid varit skottpengar på bönderna. Huvudsaken är att hela Södermalm i Stockholm kan leva.

Jag håller i alla fall på bönderna, sedan får miljöprofeterna surra hur mycket de vill om fisande kossor. Punkt.

För övrigt, apropå det, så var den en patient som sa till sin doktor:

– Det var så hemskt i natt. Jag drömde att jag var en ko som åt gräs.

– Men det var väl inte så hemskt, tyckte läkaren.

Varpå patienten replikerade:

– Det kan man kanske tycka. Men när jag vaknade i morse så var madrassen tom.

För övrigt, apropå sova, kan det vara vanskligt att ligga och läsa en bok, och somna. Man kan ju vakna på fel sida.