Hem till byn del 4

Textstorlek:


    I slutet av femtiotalet hade två bröder, Axel och George, en gård till salu. Ett litet familjejordbruk i Östernärke med hästar, kor och grisar. Åkermark och ett antal ekonomibyggnader litet, slitet och lite nedgånget men med lång familjehistoria. Bröderna hade inga barn och de såg inga andra alternativ än att sälja gården som varit i släktens ägo i flera generationer. Efter en tid blev affären klar och som köpare stod mina föräldrar. Ett par som själva kom från lantbrukarfamiljer men eftersom pappa tillhörde de yngre i sin syskonskara stod han inte i tur att ärva sin familjegård och mamma var ju…… kvinna så något arv av gård var inte aktuellt då hon hade bröder, både äldre och yngre, som stod före henne i kön att ärva. Alternativet var då istället att köpa en annan gård och bygga upp en ny släktgård enligt gammal svensk strävsam lantbrukartradition. Bröderna fanns med första åren och var till stor hjälp på gården men den ene brodern blev snart sjuk och gick bort några år efter överlåtelsen av gården

   Bröderna Axel och George var barnlösa, men inte frulösa. De hade satt ut en annons i tidningen där de sökte var sin hushållerska som båda efter en tid blev respektive brors fru. Enligt uppgift ett vanligt scenario på landsbygden förr i tiden. Elvira hade sitt ursprung lokalt i Östernärke medan Matilda kom ända ifrån Vilhelmina. Min egen minnesbild av Elvira kommer från fotografier då hon och Axel gick bort på tidigt sextiotal. Matilda och George däremot finns för evigt i mitt minnesarkiv av personligheter jag mött genom livet. 

   Båda var två meter långa och imponerande figurer i min barndom. Matilda talade med mörk norrländsk röst och dialekt som både skrämde och fascinerande. Hennes kokkonst tillhörde inte de mer framgångsrika och att bli bjuden på kafferep hemma hos George och Matilda var alltid ett äventyr. Redan tidigt som barn försökte jag hitta på ursäkter för att slippa gå med föräldrarna, men det lyckades sällan. Som den norrländska Matilda var kunde det ofta erbjudas salt i kaffet som många gånger var svagt då hon kokade det nya kaffet på sumpen gång efter gång. När vi blev bjudna på kafferep var det oftast i samband med någon födelsedag eller annan högtidlig tilldragelse, så det bjöds alltid på gräddtårta. Allt som oftast hade tårtans grädde surnat till en stenhårt vitt lager då tårtan åkte fram och tillbaka ur skafferiet. Sockerkaksbotten i tårtan började dessutom anta skorpliknande konsistens. Det gällde med andra ord att komma tidigt i kalasens ordningsföljd. 

   Efter kaffet serverade alltid George sydfrukter, det var hans samlingsnamn på apelsiner och bananer. Frukter som inte kom från hans egen trädgård och därför ansåg han dem vara extra exotiska och värdefulla komna från betydligt sydligare breddgrader än Östernärke. Fint värre. En annan egenhet som George hade var att vara ute i god tid till bussen när han skulle inåt. Han ställde sig så tidigt vid busshållplatsen att bussen på bussturen innan knappt hade hunnit åka förbi.

   Allt eftersom tiden gick och de blev äldre fick min familj och flera andra hjälpa dem att sköta sin trädgård och vi fick ta hand om nässlornas i deras rabatter. Hönsgödsel skulle läggas under bärbuskarna och efter en tid skulle brännässlorna rensas undan men de fick inte slängas utan gavs till parets höns som foder. Föga visste Matilda att hönsen inte kunde smälta nässlornas fröer och istället bildades ett kretslopp utan slut av nässlor, höns och norrländsk envishet i den östernärkingska myllan.