Spel och dobbel

Textstorlek:


   ”Kan du cykla till affären och hämta tipskuponger till mig?” Jag fick som liten knatte ofta den frågan av min mamma. Hon var antingen fullt upptagen med arbetet på gården eller i huset med att baka bullar, matbröd eller sju sorters kakor. Det blev alltså jag som fick cykla iväg och hämta dessa papperslappar som skulle fyllas med ettor, kryss och tvåor. Torsdag var sista dag för inlämning annars hann inte kupongerna in till vart de nu skulle med den tidens postgång. Det var andra hälften av sextiotalet och jag hoppade upp på cykeln som hade en limpa till sadel. Jag trampade iväg, jag var nog fem eller sex år och hade inte börjat skolan och jag gick varken på förskola eller fritids. De varken fanns på den tiden där på vischan eller behövdes när man var en bonnunge som jag var. Cykelvägen till affären korsades av riksväg 52, den skulle jag komma över. Vägen var relativt hårt trafikerad och ett backkrön från ett av hållen vilket gjorde att sikten var skymd till viss del. Uppenbarligen så litade mina föräldrar på mig att jag klarade av det riskfyllda momentet vid den åldern. Idag har attityden till små barn och trafikerade vägar ändrats och ingen skulle släppa iväg en liten knatte att korsa riksvägen på egen hand. Dagens curlande föräldrar skulle aldrig låtit mig åka och att släppa iväg mig var så här i efterhand ett tveksamt föräldraskap med dagens mått mätt. Men den stora utmaningen för mig fanns kvar. Jag hade nämligen inte fått till språket hundraprocentigt än och kunde inte säga tipskupong, det som kom ut ur min mun var tipspukong och hur jag än tränade ville det sig inte. När det blev min tur i affären tittade jag på biträdet med en illmarig blick precis med luggen i höjd med disken. Jag vill hämta några stryktipslappar. Problemet var löst för det var inte siffertips eller poängtips jag vill få kuponger till utan stryktips. 

   Dessa tre spel tillsammans med trav och galopp var de enda spel som fanns i ett oskyldigt sextiotal. Annat är det nu en bit in på 2000-talet. För varje gång jag sätter mig i tevesoffan och bläddrar runt bland alla kanaler slås jag av all den reklam för spel på nätet som sköljer över mig från teveskärmen. Det känns som om hälften av all reklam är för en spelsite som lovar guld och gröna skogar. Snabba utbetalningar av vinster och bonusar som framställs som oemotståndliga. Snabba vinster och stora chanser till vinst utlovas och sanningen finns i det finstilta som snabbt fladdrar förbi. Det är en snubbe i grön hatt, en talande älg, en vig ninja som utför omöjliga uppdrag eller avdankade idrotts eller filmstjärnor som klämmer ur en sista krona ur sitt kändisskap. Kändisar agerar reklampelare, till och med Stig-Helmer säljer sig till rätt pris då kan även den mest viljestarke dras med i alla vinstchanser. 

   Kanske vi skulle göra som i Italien där man förbjudit all reklam och marknadsföring för spel och kasinon. Många är de som hemma i soffan eller vid köksbordet spelar bort sparpengar, hem och familj utan att blinka eller att tveka på drömmen om den stora vinsten. Men det är tur att dagens spel bara kräver en dator och inte en pukong.