Hem till byn del 3

Textstorlek:


   Bybor träffar man oftast i byn men ibland kan de träffas på andra och udda platser. I höstas träffade jag en före detta bybo åttatusen meter över Atlanten i en jumbojet på väg mot semester. Ska jag vara riktigt ärlig så var det en bybo som inte bott i hembyn på femtio år och när jag tänker efter så har jag inte bott i byn på 35år. Så det var två bybor i förskingringen som möttes och pratade gemensamma bekanta bybor och skrönor från den östernärkingska myllan. Det är en viss åldersskillnad mellan oss så vi kunder komplettera varandras bild av hur vi såg på byn och dess innevånare, hur vi upplevt olika händelser i byn som satt prägel på oss och alla andra bybor. Det var intressant att höra en helt annan syn på byn och dess innevånare och hur någon annan hade upplevt och sett på saker som jag själv upplevt eller bara hört om av äldre släktingar och grannar.

   Mitt första minne från min barndom är att jag sitter på en traktor och förföljs av ett stort dammoln.  Min pappa hade köpt sig en ny traktor, en Fordson, och han blev tillfrågad om han ville koppla på en kedja därbak på hydralen för att riva ned logen 1911 Kvismardalens hopp. Kedjan spändes och vi åkte en bit ut på den närliggande åkern för att få ett litet säkerhetsavstånd. Alla bybor som hade samlats för att ta del av spektaklet såg spänt på.  Med ett öronbedövande brak gick Kvismardalens hopp i marken och alla kunde andas ut är dammet lagt sig. I mina ögon var min pappa dagens hjälte. En herre vid namn Hammer hade förberett det hela och separerat boningshuset från själva ordenslokalen, det var den senare som skulle rivas. Inga mer möten eller ungdomssamlingar skulle ske där, bara minnen och några svartvita fotografier finns kvar förutom boningshuset då. Underlaget för logen minskade och tevens dragkraft var en stark konkurrent och de många samlingslokaler som fanns på landsbygden fick allt oftare rivas eller byggas om.

   Minns också när en av Bertholds lagårdsväggar rasade en fredagsnatt och förödelsen var stor. Vet inte om jag minns det eller om jag med hjälp av ett foto som finns skapat mig en minnesbild. Faktum är att jag och min bror finns med på fotot tillsammans med gubbarna från byn. Troligtvis gick väggen i backen 1966 om man skall beräkna det utifrån min storlek på fotot. Det var väl inte världens mest solida byggnadsverk utan i princip bara sand och sten med minsta möjliga mängd murbruk, precis som de flesta andra ladugårdar på landsbygden. Hela sidan ut mot bygatan gapade öppen och på det suddiga fotografiet ser man byns gubbar stå och beskåda förödelsen utom en som är på väg ut från det som förut var en ladugård. Det är pappa som står där och har inspekterat skadorna i den fallfärdiga ladugården med fara för sitt liv. Men sån var han var min barndoms hjälte, den orädde rivaren som gick genom sten och damm som inga andra vågade. Den före detta stridsvagnsföraren från beredskapsåren.