Fransk afton med vacker chanson

Textstorlek:

Mellan lustspel och revy hade Lekebergs revysällskap klämt in en fransk afton nu i helgen. Två väldigt populära föreställningar, som man får hoppas kommer tillbaka i någon form. Det är uppsättningen värd.

Elisabeth Vallhagen har varit med i Revysällskapet i alla år.

Här hade hon valt ut tre stora franska favoritsångerskor, Édith Piaf, France Gall och Patricia Kaas, som tolkades med hjälp av Ingalill och Cecilia Ekström.

I orkestern på trummor fanns ytterligare en Ekström med förnamnet Stefan. Dessutom på gitarr Stefan Månsson och Per Abelsson.

När det gäller fransk musik hör även dragspel till, och det fixade Hans-Ove Nyqvist.

För att få den där riktigt franska känslan bjöds publiken på en god fransk plocktallrik och när allt var uppätet skred Elisabeth in på scenen.

Hon hade delat in sångerskorna i trikolorens tre färger och började med den blå som var Édit Piaf.

Mellan de fantastiska chansonnumren berättade Elisabeth om Édits hektiska och korta liv, som bara blev 47 år.

– Kanske Édits mamma hade sagt som min brukade säga: ”Ta ut alla festerna i livet”.

Efter den mest kända sången ”Non, je ne regrette rien” utbröt stora ovationer.

Mor och dotter Ingalill och Cecilia Ekström har tillhört Revysällskapet länge och när France Gall skulle tolkas assisterade de. Cecilia gjorde ensam en väldigt bra version av den stora Eurovisionschlagervinnaren från 1965, ”Poupée de cire, popuée de son”.

France fick symbolisera den vita i färgserien och avled i början av detta år, nyss fyllda 70 år. Efter genombrottet 1965, då hon förresten tävlade för Luxemburg, så blev det ganska tyst kring sångerskan. Men hon skulle ändå göra storstilad comeback på senare år, bland annat med låten ”Ella elle l´a”.

Den tredje sångerskan, Patricia Kaas lever fortfarande och är 52 år. Hon är känd för sin musikblandning av chanson, jazz och pop, och jämförs ibland med den mer kända Celine Dion.

Elisabeth tolkade alla tre sångerskorna förträffligt mycket beroende på att hon behärskar språket väl. Hon är nämligen lärarinna i franska sedan några år, vilket hon tycker är väldigt roligt.

– Men jag började med undervisning i svenska och engelska, sade hon.

Hennes stora intresse för fransk musik började egentligen med att hon fick en skiva av sin fransklärare 1980. Annars började hon läsa franska på högstadiet redan på 70-talet.

Elisabeth har aldrig hört någon av de tre fransyskorna live. Édit Piaf kan man förstå att hon inte upplevde, eftersom hon dog redan 1963. Men henne har Elisabeth förstås sett på tv flera gånger. Så ock France Gall, särskilt den där vårdagen 1965, då hela Europa såg henne vinna finalen.

Av min bordsdam fick jag reda på att hon fått en autograf av dragspelaren Hans-Ove Nyqvist en gång i tiden.

– Det var för 70 år sedan då han spelade i Irsta här utanför Fjugesta, då Socialdemokraterna där hade något arrangemang.

– Hans-Ove var klassat som ett underbarn och var då bara sex år gammal och hade väl nyss lärt sig skriva. Själv var jag tio år.

Autografen lär finnas någonstans i något block, men för säkerhets skull lät Länsposten arrangera så att damen ifråga fick en ny namnteckning. Det blev ett kärt återseende, dragspelaren och damen emellan.