Sista dagen på torget

Textstorlek:

Nu har Peter Birgersson från Fjugesta packat ihop sina torgvaror för gott. Sista dagen på Stortorget i Örebro har gjorts. Här har han servat kunder i 51 år.

Annons:

En torgresa är slut, åtminstone för Peter Birgersson. Han har nyligen sålt sin handelsträdgård i Fjugesta och nu har även sista torgdagen avverkats.

– Jag började som tolvåring, då jag hjälpte morsan med försäljningen. När jag fyllde 18 körde jag själv ett par år innan frugan kom med in i bilden, säger Peter.

Som 63-åring är han dock inte äldst på torget. För dagen finns Maj-Britt Almstedt med som torgförsäljare och då är de ändå två stycken, i en bransch som tyvärr fört en tynande tillvaro.

– Vi är både kollegor och konkurrenter, säger han med ett litet skratt.

Långa försäljningsdagar kan det vara skönt att ha någon att ventilera affärerna med, då när det är få kunder.

Med finns också Gunilla Cederström, som medhjälpare till Peter.

– Jag hade förr Torgboden på Öster och har varit torghandlare i många år. Det har varit mitt liv, och det är svårt att hålla sig från det.

Även för Peter och hans fru Inga-Lill har torglivet varit som ett gift, en livsstil. Det är många timmar som gått åt till att sälja blommor och grönsaker på torg och marknader.

– Jag minns när frugan och jag var nygifta 1977. Jag var 22 och hon 19 år. Då kunde det ibland komma kunder och fråga efter chefen, eftersom de inte fick pruta, som de alltid hade gjort.

Peter och Inga-Lill turades om att agera chefer och en del av kunderna blev förvånade över att träffa så unga företagare.

Den gamla stammen av torgkunder kunde vara bestämda och kräva att allt skulle vara precis som det alltid varit förut, med specifika krav på prutning.

– Jag brukade säga att jag prutar lika mycket som Konsum, och då fick de sig en tankeställare.

Det här var ju torghandlarnas levebröd och de var mån om varenda krona.

– Jag minns när det var fyra rader med torgstånd, både på mellersta delen av Stortorget och delen mot Trädgårdsgatan, säger Gunilla.

Tyvärr har torgförsäljningen minskat drastiskt de senaste åren. Förr var det ett lördagsnöje för gemene man. Folk gick på torget och strosade, och sedan fikade man på konditori Wasa.

– En del har så mycket annat för sig numera, och har väl inte tid, tror Gunilla.

Peter har alltså det här med torgförsäljning i blodet. Hans mor hade hållit på sedan 1949. Peter var med ibland som barn innan han som tolvåring arbetade mer regelbundet.

– Jag minns hur det såg ut här innan Domustiden, i början av 60-talet.

Så också han har sett hela resan från hur populär torghandeln har varit till dagens glesa led.

– Förr stod vi både onsdag, fredag och lördag.

Men det har inte alltid varit en dans på rosor precis. Även om de flesta kunderna varit trevliga så har det alltså funnits sådana som alltid skulle käfta. Också vissa affärsidkare runt omkring har varit svåra att tas med.

– Dagens hyresgäster i Kompassen är det inga problem med. Värst var det under Kapp-Ahl-tiden. Då fanns där en chef som trodde att han ägde hela trottoaren här intill. Vi torghandlare var inte värda något.

Då var det skönt att kunna luta sig tillbaka mot torgmästaren, som förde torghandlarnas talan.

– Men vi har även känt oss motarbetade av Örebro kommun och City Örebro. Ett tag fick de för sig att vi skulle ha enhetliga torgstånd allihop. Men den idén fick de lägga ner.

Både Peter och Gunilla tycker att de istället borde värna om torghandeln, som berikar örebroarnas vardag.

Peter och hans fru Inga-Lill bodde under åtta år i Töreboda i Västergötland, och åkte då in till Örebro två gånger i veckan för att sälja på torget.

– Men när barnen skulle börja förskola blev det ohållbart och 1981 flyttade vi till Fjugesta.

Där driver man sedan 2001 en blomsterhandel.

Dessutom hade paret under en period hela Sverige som sitt arbetsfält. De åkte på marknader, sommar som vinter.

– I början åkte vi på allt, men efter några år kunde man utkristallisera de som var värda att fortsätta att besöka. Så det blev väl cirka 15 stycken kvar, upplyser Peter.

På frågan om han varit med om någon speciell händelse under alla 51 åren på Stortorget så nämner han den där gången på 70-talet då allt höll på att både blåsa och regna bort.

– Jag lyckades i sista stund fånga vågen som höll på att blåsa i backen, minns han.

Eftersom Stortorget lutar kom också som en störtvåg med vatten kring handlarnas fötter.

Säkert finns det fler berättelser som Peter och hans numera få kollegor kan berätta om.

För att minnas tillbaka till torghandelns glansdagar, se bildspelet här ovan.

Annons: