Hinder i stan

Textstorlek:

De blir allt fler och fler. Den kommunala uppfinningsrikedomen verkar aldrig ta slut. Varianterna av hinder i stan blir fler och fler och trafikingenjörer tillsammans med vägplanerare sitter på sina möten med kaffekoppar i händerna och tänker ut nya fartdämpande hinder för oss bilister.

    Någon trafikplanerare ville prova ett dynamiskt farthinder i de östra stadsdelarna. Ett hinder som höjdes och sänktes upp ur gatan utifrån att fordonets hastighets lästs av med en kamera. Tydligen ingen succé eftersom det är borta från gatubilden sedan några år. Däremot blir de asfalterade små högarna strategiskt placerade mitt i gatorna fler och fler. På sina ställen finns också små asfalterade vallar som är omöjliga att köra förbi utan att sakta farten och det är ju det som är syftet. Gatstenar i olika formationer börjar också läggas på gatorna där trafikanterna behöver lugnas ner. Kåsören har också åkt över tillfälliga farthinder, gummiöverdragna järnstycken som rör sig efter varje gång en bil kör över, för att nästa gång ligga utspridda på vägbanan på ett annorlunda sätt när bilisten närmar sig hindret. Det finns chikaner på sina ställen där bilisten måste åka slalom i låg fart för att inte krocka med någon strategiskt utplacerad betongklump. Det finns gator som helt plötsligt smalnar av och blir en körbana. Detta är en provkarta på vad gatukontor gör för att få oss att sänka hastigheten när vi inte gör det själva.

    Kåsören pratade med ansvarig planerare från Länstrafiken och där är farthinder också ett dilemma fast på ett litet annorlunda sätt än för oss fartblinda bilister. Det är busschaufförer som får sitta och guppa över allsköns farthinder på sina rutter och bussturer. Dessa turer över gupp och hinder är ett stort arbetsmiljöproblem för stadens bussförare. Nackar, ryggar och axlar tar stryk för våra lila vägriddare. Ingen vidare arbetssituation med andra ord.   

    Men vi bilister har oss själva att skylla. VI kan helt enkelt inte hejda oss från att köra för fort. Högerfoten sätts ner tungt på gaspedalen även i tätbebyggt område oavsett om sikten är fri eller skymd av häckar och plank. Spelar ingen roll om vi bilister åker förbi en lågstadieskola eller ett köpcentrum så är plattan, om inte i botten så i alla fall lite för djupt nedtryckt mot golvet. Tempot i våra liv avspeglar sig i vårt sätt att köra bil, snabbt, ryckigt och med dålig framförhållning. Vi är ofta några minuter sena eller har dålig uppsikt över våra medtrafikanter för vi sitter och pillar med våra telefoner trots att det är förbjudet i trafiken. Vi dras med i det tempo som våra medtrafikanter sätter upp och som vi tillsammans skapar i vardagens jäkt och stress. Vi gör det utan att kasta en blick på hastighetsmätaren som oftast visar en för hög hastighet jämfört med de vägmärken som talar om den påbjudna och lagliga farten som är till för oss.

     Effektivast är nog ändå det eftersatta vägunderhållet som skapar potthål på de mesta oväntade ställen i stan. Vattenfyllda små gröpper vars djup är okänt och som ingen bilist vågar fräsa förbi utan att sänka hastigheten. Såg häromdagen att stadsbor börjat plantera krukväxter i dessa hål som en protest mot det undermåliga vägunderhållet. Själv tror jag att dessa håligheter är det billigaste och effektivaste farthindret ingenjörer och  trafikplanerare kan föreslå under sina möten på gatukontoret.