Vargen lät sig inte avvisas

Textstorlek:

Fårägaren hade ett fullt fungerande rovdjursavvisande stängsel med fem strömförande trådar.Det hjälpte inte när vargarna under attacken mot besättningen istället grävde sig in under stängslet och totalt dog 26 får.– Riksdagsbeslutet om antalet vargar i landet har inte följts, vargstammen är större än så, menar lokalpolitikern Caroline Dieker (M).

Annons:

Det var under natten till måndag i förra veckan som ett okänt antal vargar tog sig in i en fårhage straxt väster om Askersund.

I inhägnaden fanns ett 70-tal får. 22 av dem dödades under attacken och fyra var så svårt skadade att de avlivades.

Vargarna tros tillhöra Tivedsreviret och enligt tidigare uppgifter kan det röra sig om en grupp på uppemot 6-7 djur.

– Vi tror att Tivedsreviret i dag består av ett vuxet par, valpar och några fjolårsvargar, säger länsstyrelsens besiktningsman Per Ahlqvist till tidningen Jaktjournalen.

För Per Ahlqvist var det en helt ny observation att vargarna grävt sig in under inhägnaden.

– Det har jag inte sett förut. Benämningen är rovdjursavvisande stängsel och fungerar oftast så men vi har en del fall där vargarna tagit sig in i alla fall, säger Ahlqvist till Länsposten.

Caroline Dieker, moderat kommunpolitiker som även kandiderar till riksdagen och dessutom landsbygdsbo, reagerar över att riksdagsbeslutet fattat 2013 inte följts:

– Då beslutades att vi i Sverige i intervall ska ha 170-270 vargar, och med den mängden skulle vi ha en bra stam.

– Men det beslutet har inte följts utan vargstammen har vuxit och blivit större än så, och det blir ett jätteproblem för landsbygden, konstaterar hon.

Caroline Dieker menar att det innebär stora problem inte bara för fårägare, utan även för hållare av andra tamdjur i hägn.

– Vi som politiker måste agera. Som det är i dag är det inte hållbart och det blir problematiskt för många på landsbygden att driva näringsliv med djuruppfödningar.

Bland annat efter den senaste attacken kan man se konsekvenserna av att vargarna i landet har blivit för många, menar Dieker som också framhåller att lokalpolitikerna i aktuella rovdjurstäta områden måste arbeta mer aktivt i den här frågan och kring viltförvaltningen i stort.

– Sen kan man ifrågasätta arbetet med att aktivt plantera ut en art i Sverige som inte är utrotningshotad i världen, frågar sig avslutningsvis Caroline Dieker.

Annons: