Hallsbergspar fick en riktigt mörk upplevelse

Textstorlek:

Sommaren 2018 kommer bli extra minnesvärd för paret Katrin Almén och Rickard Blomberg boendes i Hallsberg. I lördags gifte de sig vid Riseberga klosterruin och för några veckor sedan var de på Svartklubben i Stockholm. En tämligen ovanlig restaurang. Man äter nämligen i becksvart mörker.

Annons:

Nej, Svartklubben var inte någon möhippegrej eller svensexaspex på något suspekt ställe i storstaden. Katrin och Rickard var där helt ensamma. Nåväl, helt ensamma var de ju förstås inte, sammanlagt fanns ett 40-tal middagsgäster vid borden. Dock osynliga för Hallsbergsparet.

Trerättersmenyn intas nämligen i totalt mörker, man sitter och äter i drygt tre timmar utan att se någonting. Det är också en situation som gör att man till viss del kan förstå hur blinda människor har det i vardagen.

Restaurangen drivs även av en helt blind person, Ulf Nordkvist, som har haft restaurangen sedan 2012.

– Tidigare hyrde jag in mig hos andra restauranger under tre år, innan jag köpte detta ställe, säger han.

Innanför dörren kommer man in i en bar där förbeställning av dryck kan göras. Där är det inte helt becksvart, bara lite halvskumt, så att servitören ser att ta betalt.

Därefter leds grupperna in av Ulf, som förstås kan lokalen utan och innan. Där är det helt mörkt och man blir informerad om att förrätten står på bordet, med bestick och bordsvatten intill.

– Skulle någon under de här timmarna behöva gå på toaletten, så är det bara att ropa på mig så ska jag leda er ut.

Förmodligen gäller väl detsamma om någon plötsligt skulle gripas av panik.

När Länsposten med sällskap har påbörjat förrätten dyker således två andra närkingar upp, vid samma bord, helt slumpmässigt. Katrin och Rickard presenterar sig och det känns mycket märkligt när man inte ser personerna ifråga.

Efter en stund har man lärt känna dem och kan ana ålder, men att kunna föreställa sig ett utseende går inte.

Lika svårt är det förstås med maten som blir serverad, som är hemlig. Ulf har hjälp av Winter Andersson att servera och snart kommer hon in med huvudrätten. Om förrätten är svår att definiera så är inte denna rätt lättare.

I efterrätten kan man ändå skönja att den innehåller jordgubbar och blåbär, välkända sommarsmaker.

– Jag gav den här upplevelsen i present till Rickard i vintras när han fyllde år, upplyser Katrin. Förra året fick han ett besök hos E-Types vikingakrog här i Stockholm.

Rickard är helt belåten med presenten, som är den mest udda han kan tänka sig. Men paret trivs och låter sig väl smaka.

– Det här måste vi testa på våra fyra barn när vi kommer hem.

Mellan varven underhåller Ulf med sång och musik, bland annat med egenkomponerade låtar om hur det är att vara blind. Han berättar också sin gripande historia om hur han gradvis började se dåligt vid 25-årsåldern, för att sedan inte se någonting.

Ulf skulle ändå bilda familj och få barn, men för sju år sedan gick hans fru tragiskt bort.

Han avslöjar också att han håller på att skriva på en musikal om sin situation och sitt liv.

– Inledningen och slutet är klart, nu är det bara mittendelen som ska färdigställas. Jag hoppas att ni kommer på premiären när den väl blir av, säger han till de cirka 40 gästerna.

Helt plötsligt utbrister han:

– Nu ska det bli allsång, ni kan slå upp sidan åtta i häftet.

Men det finns förstås inget häfte och Ulf skämtar lite med oss. Men han manar ändå till allsång i den nynnande refrängen till Procul Harums 60-talsdänga ”A whiter shade of pale”.

Länsposten får tillfälle att ställa några frågor till Ulf:

Finns det någon sådan här restaurang på annat håll i Sverige?

– Nej, det här är den enda för allmänheten. Det finns något liknande i Västerhaninge vid de synskadades kursgård.

Ulf har bara öppen sin restaurang några dagar i veckan, torsdag – lördag. Därför får man vara ute i god tid för att boka plats. Kocken som arbetar hos Ulf är förstås helt seende, så att det inte blir några överraskningar i maten.

När tillställningen är avslutad blir man utledd av Ulf, precis som när man kom in. Då får alla se hur bordsgrannarna egentligen ser ut, som man umgåtts med i flera timmar.

I baren finns en datorskärm som visar hur fint upplagt alla tre rätterna var, något som alltså egentligen inte hade någon betydelse, eftersom man inte såg vad man åt.

Ute på gatan möts man av ljuset, men blir inte så bländad som man skulle kunna tro efter tre och en halv timme i totalt mörker.

Några färgade personer går förbi och tittar konstigt på skylten ”Svartklubben”. En klubb som alltså inte är till för enbart svarta människor utan för för alla. Mörk som ljus, seende och icke seende.

– Det här var verkligen en upplevelse, något att berätta för kompisarna när vi kommer hem, säger Katrin och Rickard unisont.

Annons: