Första maran vid 68 år

Textstorlek:

Tillhör ni dem som brukar säga att ”det ska jag göra som pensionär”? Som Gösta Moberg, 95 år, i Karlskoga gjorde. Han tog upp sitt löparintresse på allvar som pensionär.

Annons:

Vid 68 års ålder var han till sist mogen för sitt första lopp över 42 kilometer, nämligen Stockholm Marathon.

– Visst hade jag testat att springa en del kring 60-årsåldern, men när man jobbade hade man ju inte tid med sådan lyx. Jag hade ju ett arbete att sköta, säger han.

Gösta var anställd vid Bofors AB, vid härdverket. Där hade han varit sedan 1942. Tidigare hade Gösta arbetat som dräng, med många tunga arbetsmoment, så styrkan och konditionen hade han byggt upp sedan tidigt.

– Vi hade en lång skolväg att gå, sex kilometer varje dag. På hemvägen hände det ofta att vi sprang.

Gösta föddes som nummer tre i en familj på tretton barn. Föräldrarna var statare där ute på Västgötaslätten.

– Det var många munnar att mätta och våra föräldrar hade fullt upp. Därför fick jag och en av mina bröder turas om att gå upp varje morgon och sköta om ladugården, innan vi började skolan.

Hårt arbete har alltså varit en grund för Göstas fina fysik, men barndomens knappa förhållanden skulle tyvärr ändå bringa med sig en sjukdom.

– Jag fick engelska sjukan, vilket påverkade mina tänder. Fick akut åka in för operation och var nära att dö av blodförgiftning.

Har du några särskilda minnen av dina 42 kilometer i Stockholm 1991?

– Jag minns att vid Djurgården kom det en riktig hagelskur med åska. Vi blev dyngblöta om skorna. Min kompis föreslog att vi skulle ta skydd under ett träd.

– Eftersom det var åska, med risk för blixtnedslag, ville jag springa vidare. Vi hade ju också stelnat till om vi stannat.

Från Dramatiska teatern har han också ett speciellt minne.

– När vi sprang förbi där var det någon som skrek: ”Heja Gösta! Det ser ut att gå bra det där!”.

– Än idag vet jag inte vem det var, men det var väl någon karlskoging som kände igen mig.

Gösta var nöjd med att komma under fyra timmar på sitt livs första helmarathon.

Han har också många minnen från andra lopp och har fått flera kontakter genom åren.

– Jag har alltid gillat att prata med folk och haft väldigt roligt under mina löparresor.

Däremot har hustrun Anna aldrig följt med som publik.

– Men här i Karlskoga gick jag ut och hejade under Nobelloppet, säger hon.

Från Örebro city Marathon har Gösta också flera minnen.

– Jag var väl ganska gammal när jag även sprang där och i början av loppet kände jag igen ekonomichefen vid Karlskoga kommun, som var betydligt yngre än mig.

– Vi sprang ihop och pratade lite med varandra, när han plötsligt sa: ”Jag sticker iväg nu, vi kanske ses sedan!”.

– Vem tror du att jag fick se när det var två kilometer kvar? Jo, samme ekonomichef som hade tröttnat rejält. ”Jaså, kommer du?” utropade han då förvånat.

Något liknande hände när Gösta och hans kompis sprang Lidingöloppet. Några betydligt yngre löpare sa på skoj när de sprang förbi: ”Flytta på er bromsklossar, här ska vi fram!”.

– När det var fyra – fem kilometer kvar hann vi upp dem och min kompis kände sig tvungen att replikera, med glimten i ögat: ”Flytta på er bromsklossar!”.

Gösta har alla sina medaljer och plaketter inramade i en särskild tavla i arbetsrummet. I en låda finns även 26 plaketter från Lunedets Marathon.

– Jag deltog i 26 år i rad. Men det var inget vanligt marathon, för man kunde dela upp sträckan vid flera tillfällen.

– Löpningen har gett mig så oerhört mycket genom åren, god fysik och trevliga upplevelser.

Gösta har även sprungit utomlands, närmare bestämt i Leningrad.

Barnbarnen går, eller ska man säga springer, i farfars fotspår:

– Min son och mina tre barnbarn har alla sprungit Göteborgsvarvet, men än så länge har de en bit kvar till mitt rekord på en timme och 47 minuter.

Nu har förstås Gösta lagt skorna på hyllan, men det blir en hel del vardagsmotion för honom och hustrun. De bor nämligen på tredje våningen i ett hyreshus utan hiss.

Vet ni hur många trappsteg ni gör varje dag?

Länsposten passade nämligen på att räkna dem och kan meddela paret att det blir 2 gånger 44.

– Ja, och vissa dagar kan det bli det dubbla, avslutar Gösta och skrattar.

Annons: