Det är faktiskt valår

Textstorlek:

Efter fyra märkliga år, så är det alltså val igen. Har ni tänkt på det? Just nu, i semestermånaden juli, brukar det vara politiskt stiltje, men i år är det mer än vanligt av den varan. Det finns en främsta orsak till det. Det är inte längre kamp mellan två dominerande ledare, som Fälldin och Palme och de som kom efter. Det är inte en kamp mellan två block, det är tre nu. De tre största partierna är nästan lika stora. Det är svårt att se en självklar lösning på det problemet. Det gör att valtemperaturen inte blir så hög. Väljarna vet inte vad deras röst kommer att betyda.

Det började direkt efter valförlusten. När det stod klart att Fredrik Reinfeldt förlorat statsministerposten förklarade han direkt på valnatten att han skulle avgå som partiledare. Han skulle inte heller leda förhandlingarna om en ny regering. Det var ju ett mycket trassligt läge och alliansen ställdes utan sin ledare, när han hade behövts. Det blev inte bättre av att Reinfeldt kvarstod som partiledare fram till ny partiledare utsågs. Han deltog inte i några förhandlingar med de andra allianspartierna. Anna Kinberg Batra fick sköta det eftersom hon var gruppledare för moderaterna i riksdagen, men partiledare blev hon inte förrän fyra månader efter valet. Mycket hände under dessa fyra månader, bland annat decemberöverenskommelsen (DÖ). Det var en sak som förhandlats fram med socialdemokraterna. Genom att KD hoppade av den, så föll den juridiskt, men den har ändå följts. Den gick ut på att det skulle vara möjligt för en minoritetsregering att regera.

Så 2015 avgick KD ledaren Göran Hägglund, den andre i alliansen, och Ebba Busch Thor tog över. Hon satt inte i riksdagen och det var naturligtvis en svaghet. En inre kritik mot Kinberg Batra ledde till slut till att hon fick avgå. Därmed har tre partiledare bytts ut. Det är lite för mycket.

Alliansen har i stort sett hållit ihop under den gångna mandatperioden. Det är inte det som är problemet, utan det är att det inte räcker. SD med 20 procent finns där och då blir det inte enkelt. Löfven räcker ut handen till C och L, men vill inte samregera med M. Ändå framförs tankar om en regering med M och S, fast det inte heller räcker för att bilda majoritet. Alla avvisar, mer eller mindre samarbete med SD.

Så vad skall elda väljarna att gå och rösta? Tyvärr finns nog inget svar på den frågan. Det får då bli så att väljarna utser en riksdag. Det är sedan som allvaret börjar. Då måste en ny regering utses. Då kan inte allt som sagts om vilka, som skall få ansvaret längre gälla. Det är nog klokt att inte säga för mycket om vilka, som de olika partierna vill samverka eller samarbeta med. Utrymmet för svekdebatter är stort ändå.

Så viktigare än någonsin för partierna blir att berätta mer om vad m an vill än att tala om vilka man inte vill ha att göra med. Lösningar går alltid att komma fram till om man inte låst sig för hårt.Ultimatum leder sällan till lösningar.

Gerhard Olsson