Valborgsfirande från förr i tiden

De sex grabbarna på bilden hade alla dragit sitt strå till stacken. Högen fanns strax intill Lillån i Örebro och året är 1933.

Textstorlek:

På måndag inträffar Valborgsmässoafton, en av våra mest folkkära traditioner. Det är då vi kan ana att sommaren står för dörren, eller åtminstone försommaren.

Annons:

Vi går man ur huse för att titta på diverse våreldar bortikring.

Numera ordnas de här eldarna av föreningar och sammanslutningar av diverse slag. För det mesta har medlemmarna själva dragit dit ris och skräp som ska eldas.

Men förr i tiden arrangerades eldar lite här och var i stadens områden. Dessutom blev det en form av tävling, om vilket område som hade samlat ihop den största högen. Det var stor kamp och prestige.

Den här bilden är från 1933, då ett gäng grabbar som bodde mellan Berggatan och Södra Lillåstrand i Örebro, hade ställt upp sig bredvid sitt mästerverk.

De hade att tampas mot barn och ungdomar från Skolgatan, de så kallade Zing-Zing och Honolulu-kvarteren, som hade sina egna högar.

Den avbildade högen låg på ett obebyggt område mot Lillån, och bortom denna fanns gamla Folkets Park. De sex grabbarna ser mäkta stolta ut på bilden, och säkert låg det mycket slit bakom.

En av dem hette Lennart Nordström och han berättade att en stor hjälp till att få högen så stor berodde på ett större antal gamla bildäck. Dessa hade man fått av olika däckfirmor på Norr.

Det här med miljöaspekter var inget man reflekterade över på den tiden. Mer miljövänligt att elda var allt ris och trädgårdsavfall som fanns på gårdarna runt omkring.

Redan vid Tjugondedag Knut var man på hugget, när julgranarna kastades ut. Då gällde det att vara först.

Men innan de kunde läggas på högen var man tvungna att förvara dem på något säkert ställe, stöldbegärliga som de var av andra Valborgsgäng.

När så högen skulle börja byggas gällde det att skydda sin egendom. Man fick helt enkelt sätt ut vakt på nätterna, dels för att hindra tjuvar och dels att förhindra att någon satte eld på samlingen i förtid.

I Bengt af Klintbergs bok ”Folkminnen” finns detta fenomen med i kapitlet ”Vårbrasor och gängkrig”. Många vittnesutsagor till dessa gängkrig från hela landet är dokumenterade och de flesta är från 1930- till 50-talet.

Traditionen lär vara från göteborgstrakten och så långt bakåt i tiden som till 1800-talet. Därifrån spreds seden till resten av landet och på några av öarna utanför Göteborg lever den faktiskt kvar ända in i våra dagar.

Seden att tända eldar tror man också uppkom för att skrämma bort varg och björn. För enligt traditionen släppte man ut sina kreatur på bete den första maj.

Annons: