Från ett Stjernsund med sommarkänsla

Textstorlek:

Efter den här sega vintern som aldrig vill ta slut får vi väl drömma om sommaren istället. Kanske med hjälp av fina vyer över Stjernsunds vackra skärgård. Längst upp på bilderna ser man några öar och uddar, som kan utgöra en jämförelsepunkt.

Annons:

I veckans Förr och nu använder vi åter en av Lennart Karlssons flygfoton. Både på den nutida bilden och på vykortet från 1939 kan man se hur smalt sundet är här, som också delvis gett platsen dess namn. Det är alltså sundet mellan sjöarna Alsen och Vättern.

Slottet byggdes 1798–1801 i den då moderna nyantika stilen. Huvudbyggnaden har två våningar och ekonomivåning med ett framspringande mittparti. Längst upp på detta står de romerska siffrorna: MDCCXCVIII, vilket blir 1798.

Entrén består av fyra grova kolonner, som vilar på en hög stentrappa.

Även om nuvarande byggnader endast är drygt 200 år så är platsen desto äldre. Här var ett strategiskt viktigt läge.

Redan under 1500-talet fanns här flera frälsegårdar, som alltså var skattebefriade. Ett hemman förvärvades 1634 av översten och landshövdingen Johan Oxenstierna. Tre år senare fick han säterifrihet på de fyra gårdarna i byn Ölmesund, som det då hette.

Efterledet i efternamnet och byn, stierna och sund, gav sedan namnet på den nya sätesgården.

Efter ägandeskap av olika släkter förvärvades egendomen 1785 av Olof Burenstam, som var den som lät uppföra det nuvarande slottet. År 1823 såldes det till vår ”importerade” kung Karl XIV Johan. Hans sonson Gustaf blev ny ägare 1851 och på Prinskullen lär Sångarprinsen ha komponerat flera av sina sånger.

Bland andra ”Glad såsom fågeln”, som vi hör varje år vid Valborg. Prins Gustaf sålde slottet vidare till brukspatron Knut Cassel. Det kom så småningom i hans svärdotters ägo, Augusta Reuterswärd, som under mitten av 1900-talet testamenterade det till Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademin. Syftet var att det skulle bli bevarat som kulturminnesmärke.

Annons: