Bor i en banvaktstuga från Svartåbanans dar

Textstorlek:

Rasmus Axelsson är en stor järnvägsentusiast. Som ordförande för museiföreningen Örebro-Svartå järnväg– Svartåbanans vänner bor han ytterst lämpligt, nämligen i Kvistbros gamla banvaktstuga.

Annons:

– Vi bor här, jag och min sambo Eleanor plus nioårig son, på en yta av 55 kvadratmeter, säger han.

Duschutrymmet finns i ett uthus som Rasmus hade flyttat från Gropen. Utedasset är en senare byggnad än det som förmodligen uppfördes 1902, när stugan var ny.

– Visst kan det vara lite kyligt att gå dit när det är 20 grader kallt ute. Man sitter inte där så länge då.

Han berättar också att det finns några stycken i trakten som fortfarande nöjer sig utan sådana bekvämligheter som badrum inomhus, och det blir en vanesak.

Två kakelugnar inomhus ombesörjer värmen, plus visst komplement med el-element.

– Ja, det är långkalsonger och tofflor som gäller inomhus, åtminstone på vintern.

Men det blir en livsstil för familjen.

Cirka tio meter från stugtrappen ser man spåret efter Svartåbanans banvall. Järnvägen som lades ner 1985, när Rasmus endast var sex år.

Hur började ditt stora intresse för Svartåbanan?

– Vi bodde mitt för stationshuset i Fjugesta när jag var barn, så det kommer jag väl ihåg. Jag ritade även av huset i unga år.

När Rasmus sedan gick i gymnasiet gjorde han ett examensarbete som handlade om Svartåbanan, och därefter har det mesta kretsat kring den gamla järnvägen. Åtminstone som en spännande hobby.

För Rasmus har ju sina två jobb, familj, tre katter och järnvägsfastigheten att tänka på.

– Dels är jag lokförare och dels arbetar jag som byggnadsantikvarie i både Kumla och Fjugesta.

Det var i Visby han utbildade sig till det sistnämnda yrket. Förutom tre år på Gotland har han alltid bott i Närke.

Men parallellt med Rasmus stora intresse för Svartåbanan hade också hans äldre bror Jonatan börjat vurma för samma sak.

– Vi var egentligen ganska ovetande om vårt gemensamma intresse för banan, eftersom han vid den tiden hade hunnit flytta till Lund.

För att bevara Svartåbanan som en levande historia bildades museiföreningen Örebro-Svartå järnväg – Svartåbanans vänner (mfÖrSJ) sommaren 2005, där både Rasmus och hans bror var med och grundade.

Ungefär fyra till fem gånger per år åker Rasmus ut till föreningar och sammanslutningar och föreläser om Svartåbanan. Då klär han sig i tidsenlig banvaktsuniform, som kan ses på bilden ovan.

Då passar han även på att samla in minnen, berättelser, fotografer och eventuellt filmer om järnvägen Örebro – Svartå.

– Det finns ett stort järnvägsintresse här i landet. Det finns de som snöar in på siffror och statistik på lok och vagnar. Men själv är jag mest intresserad av byggnader, sammanhangen och historien.

Han berättar att när Svartåbanan påbörjades några år innan dess invigning 1897, så kom arbetskraften till stor del från trakten kring Arboga och Köping. Där fanns kompetens från landets första järnväg på 1850-talet.

De i sin tur hade fått låna kompetens från England, som hade kommit igång med järnvägar redan på 1820-talet. Det var ju förresten därifrån som Sveriges första ånglok kom på fartyg och lade till i Skebäck i Örebro.

Rasmus har hittat i sina historiska längor att minst en engelsman hamnade på Svartåbanan, en Joseph Smith som var lokförare.

I rummet där vi sitter hänger fullt med teckningar som nioårige sonen Svante ritat. Några med järnvägstema.

– Den här föreställer Stephensons ånglok ”Rocket” som 1829 tävlade mot John Ericssons i byggandet av det bästa loket.

Kanske att sonen kommer föra med sig vurmen för Svartåbanan i framtiden? Sambon Eleanor arbetar som finsnickare och är även verksam i en egen rörelse.

Svartåbanans räls har med åren försvunnit och på en del ställen blivit cykelbana.

Finns det räls kvar någonstans?

– Ja, på två ställen. Dels vid industriområdet i Örnsro i Örebro, och dels i Svartå.

Alltså i början och slutet av Svartåbanan.

Annons: