Hem till byn 2

Textstorlek:
Annons:

När jag åkte där i bilen på min barndoms byväg började jag tänka på hur mycket som hänt på den här gatan. Verkligen på gatan alltså. Längst i norr bodde Hans-Erik och det var han som hade hand om snöröjningen av gatan. Ibland kunde den norra halvan vara helt igensnöad av drivor som blåste in med iskalla vintervindar och den södra delen hade inte fått en flinga. På vårvintern förvandlades snön på bygatan till is och jag åkte som ung skridskor på vägen. Inte det bästa för slipningen av rören, men vad gör man inte när man saknar åkbar is. Jag hade elljusbelysning från lagården så klubba och boll kunde behandlas trots grus, målburar, usel is och brist på medspelare.

Gatan är nog nästan två kilometer lång, nästan helt rak endast två kurvor, men om man tittar efter har den nog varit helt rak en gång i tiden. Spåren finns kvar i form av en stig i skogen. Det är många påskaftons eftermiddagar som jag knatat gatan fram och tillbaka utklädd till påskkärring med korg eller kaffepetter på tiggarstråt efter påskgodis.

Ett annat tiggeri var när jag sålde lotter. Det var kyrkliga syföreningen, Centerpartiet, CKF, idrottsföreningen eller klassen eller någon annan organisation som det skulle säljas lotter för. Jag fick gå eller cykla gatan fram och tillbaka för att sälja lotter i något ädelt syfte. Vill minnas att det gick trögt med försäljningen även om priset var mer eller mindre symboliskt. Det kunde kännas trögt att gå och cykla i gatan också men det berodde på tjällossning som på vårarna kunde göra bygatan näst intill bottenlös.

Utanför ett av våra uthus stod vägsladden parkerad. Ett snillrikt hemmabygge där bönderna turades om med att hyvla gatan. Den gjorde byvägen slät och fin och jämnade ut alla håligheter och den tvättbrädesstruktur som ofta uppstod när trafiken var tät, sommaren regnfattig och lasten var tung på böndernas traktorkärror. Jag provsatt sladden vid fyra års ålder på min pappas fyrtioårskalas och klev av sladden med nedoljade kläder och oljiga händer. Det blev en rejäl skrubbning med tvål och vatten innan jag fick vara med på efterrätten. Härlig pistageglass från mejeriet i Örebro till den hemlagade ostkakan.

Det fanns två bröder i byn, Lennart och Hans. Lennart i norr och Hans, som var ungkarl, i söder. De hade hand om var sin lagård, men arbetade tillsammans. Som en av attraktionerna i byn brukade Lennart vara ute och gå med en sugga på bygatan mellan de båda ladugårdarna. Varje år genomfördes skådespelet där Lennart med hjälp av en liten ynklig björkruska vallade en gigantiskt dräktig sugga från norr till söder. Till sin hjälp hade han sin bror så att inte suggan kom på avvägar.

   När jag i min träningsiver för att för att bli en erkänd fotbollsspelare tränade på bygatans grus med intensiv, svettig intervallträning, rusher och ryck gick brodern Hans förbi i sakta mak, med händerna i byxfickorna. Han stannade till och plirade med ögonen och frågade lurigt: ”Springer du? Och det gjorde jag, mycket och ofta. Men jag kom aldrig så långt i verkligheten som jag kom i mina drömmar trots att jag under många år kämpade på bygatan i ur och skur.

 

Annons: