Radio och spårvagn för Länsradions Martin

Radioprataren Martin Dyfverman framför en av de spårvagnar han brukar köra i Stockholm
Textstorlek:

Rubrikens ”radio och spårvagn” var en gång Martin Dyfvermans yrkesdrömmar. Han blev radiopratare i Örebro, och som 60-åring tog han spårvagnskörkort. Sedan tio år tillbaka kör han nu spårvagn i Stockholm, några veckor på sommaren.

Bättre sent än aldrig och nu har bägge Martins yrkesdrömmar gått i uppfyllelse. Men han är absolut mest känd som radiopratare. Under många år i Riksradion, men sedan några år tillbaka i Länsradion. I ett rum hos Arkivcentrum har Martin och flera andra före detta riksradiomedarbetare haft sin plats den senaste tiden.

Martin föddes i Stockholm och där verkade också hans farfars far Carl Johan på 1800-talet. Också han hade ett kapitel tillsammans med spårvagnar.

– Det var så att han tillverkade två Quadrigaskulpturer, som sattes på Spårvägsbolagets bostads- och kontorshus på Tegnérgatan på 1880-talet.

– Men det bar sig inte bättre än att ett av fyrspannen ramlade ner och då vågade man inte ha det andra heller kvar. Men till invigningen av Cirkus i Stockholm 1892 kom skulpturen upp på den byggnaden istället.

Martin berättar att han som liten grabb brukade välja en viss plats i spårvagnen där man kunde se in i hytten. Då såg han hur spårvagnsföraren arbetade och levde sig själv in i hans jobb. Både bussar och spårvagnar var trevliga saker för Martin under hans uppväxt och spårvagnsrattandet har nu således utvecklat sig till mycket nostalgi.

Både spårvagnarna och Martin skulle lämna huvudstaden och en ny framtid väntade. Tunnelbana ersatte spårvagn och Martin flyttade först till Norrtälje för att arbeta som journalist. År 1975 kom han till Örebro och skulle alltså här bli en välkänd radiopratare i Lokalradion och Riksradion.

Och så småningom tog Stockhoms stad upp det här med spårvagnar igen, på vissa museilinjer. Då var det läge för Martin att förverkliga sin andra yrkesdröm.

– Jag blev klar spårvagnsförare lagom till 60-årsdagen. Då kunde jag bjuda kompisar i Stockholm, från de gamla åren, på en abonnerad spårvagnstur med lite mat och dricka.

Sedan dess har Martin hållit igång några veckor varje sommar med spårvagnskörning.

– Det måste man göra för säkerhetens skull. Det är läkarkontroll och tester och man måste göra sina körtimmar varje år, precis som piloterna.

Men för Martin är det naturligtvis inget måste på det sättet, han ser det som ett rent nöje.

– Visst, jag tycker det är jätteroligt. Det händer att jag även kör vissa helger resten av året, föruom på sommaren. Det är bara mellan jul och påsk som det är ett uppehåll.

Linjen Martin kör heter 7 N, som står för Norrmalmstorg. Det är alltså museilinjen och har en något kortare bana, till skillnad från den moderna. Martin kör från city till Djurgården och tillbaka.

– På tisdagskvällarna brukar det vara mycket folk, efter att Allsång på Skansen har slutat.

Det finns även en speciell kafévagn, som Martin rattar. Där brukar det i ur och skur vara ett veterangäng som passagerare. Han har många kollegor som inte heller är yrkesförare och som har det hela som hobby.

– Det är väl cirka 100 personer som har olika roller och alla är medlemmar i Svenska spårvagnssällskapets Stockholmssektion. En del kan enbart vara mekaniker, konduktörer eller ägna sig åt persedelvård.

Folk som inte känner till Martins udda hobby blir säkert mäkta förvånade när de får se honom bakom ratten i en spårvagn.

– Jag minns en gång när min journalistkollega Kristin Göthe kom gående på Stockhoms gator. Jag vinkade glatt till henne och hon vinkade tillbaka. Jag såg att hon kände igen mig, men minen var minst sagt förbryllad.

I början av 1980-talet läste Martin ämnet Lokal historia på Högskolan i Örebro. Slutarbetet där kom att handla om spårvagnarna som aldrig kom till Örebro.

– Men vi som skrev uppsatsen kom fram till att det var en skröna att det blev en kyrka (Olaus Petrikyrkan) istället för spårvagnar i staden.

Däremot skulle Martin och även undertecknad gärna vilja se en museilinje här i staden Örebro.

– Den kunde ju gå på Storgatan – Drottninggatan, mellan Svampen och Söder. Vagnarna kunde vara av lite mer nostalgisk och kulturell typ, avslutar Martin.