Elefanten i rummet

Textstorlek:
Anna Kinberg Batra tvingades bort innan hon fått chansen att i val visa halten i sitt ledarskap.
Motståndarna valde att lita mer på Sifo än på valresultat. I svensk politik har Socialdemokraterna och Moderata samlingspartiet, tidigare Högerpartiet, utgjort betongpelare som övriga haft att förhålla sig till. Nu råder en helt ny situation.
Den verkliga elefanten i rummet är/var inte Anna Kinberg Batra utan Sverigedemokraterna. Det visar hur svårt de etablerade partierna har att förhålla sig till den skepsis och rädsla som SD både kanaliserar och spär på. Även om man som demokrat ogillar extrema och populistiska partier till vänster och höger så kan de inte negligeras när de fått väljarnas förtroende att ta plats i riksdagen.
Höger-vänster-skalan skär i dag tvärs igenom partierna och det politiska slaget kommer i framtiden kanske att stå om försvar av demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter. Se på Polen! Exemplet Frankrike och Emmanuel Macrons seger över Marine Le Pen i presidentvalet visar att populismen kan tryckas tillbaka. Det bör även moderaterna inse.
Partiet står just nu och tvekar om kursen in i framtiden. Hur mycket av populisternas världsbild vågar man anamma? Och hur ska man få ihop liberalismen med det konservativa arvet, något som den tidigare partiledaren Gösta Bohman lyckades med. Fredrik Reinfeld, Anders Borg och förnyarna kring dem drev partiet långt i socialliberal riktning och accepterade i en del fall socialdemokratiskt tänkande, till exempel gällande arbetsrätten. Möjligen av taktiska skäl.
De som menar att man då gick för långt i kramandet av den starka staten vill nu ta igen förlorade positioner. Delvis har de rätt. Att kalla försvaret för ”ett särintresse” och att inte lyssna på Centern när det gällde att lätta på regler för småföretagen blev – med facit i hand – till praktfulla politiska självmål. Nu får partiet betala dyrt för röstköp och flirt med S-väljare.

Med ett år kvar till valet har Moderaterna nu en tuff uppförsbacke i att återupprätta förtroendet hos väljarna – för sitt parti och för Alliansen. Valet av ny partiledare är bara ett steg på vägen.

Regeringen Löfvens misslyckanden och inkompetens antar astronomiska mått och it-skandalen i Transportstyrelsen kryper allt närmare statsministern. I helgen avgick hans högra hand, statssekreterare Emma Lennartsson.

Det borde alltså vara bäddat för maktskifte. Ändå återstår att övertyga tveksamma och skeptiska väljare om att Allianspartierna är mer regeringsdugliga än den V-stödda S-MP-regeringen. Ytterst handlar det om politik, inte taktik. Innehållet är det väsentliga, i andra hand kommer paketering och pedagogik. Lätt som en plätt på papperet, desto svårare i dagens politiska verkligheten.

Bo Höglander