Lärarbristen, en logisk följd

Textstorlek:
Annons:

Gustav Fridolin har i flera år skrutit med att hans regering skulle tillsätta flera tusen nya lärare. Det är lite märkligt att ingen har reagerat på denna bluff. Sanningen är ju den, att det finns inga lärare att tillsätta. Intresset för att bli lärare har minskat så kraftigt, att det inte gått att fylla platserna på lärarhögskolorna, trots att behörighetskraven nästan utraderats.

Nu i dagarna har det blivit en stor nyhet, att vi har en stor brist på lärare och att framtiden är mycket dyster. Katastrofsiffrorna radar upp sig på ett skrämmande sätt.

Några exempel ur högen. År 2025 brist på 65 000 lärare. Till 2019 ett behov av 87 000 nya lärare. Antalet examinerade är nu 8 000, det går inte ihop. Flera kommuner i Norrland saknar redan nu lärare yngre än 35 år.

Till detta kommer den brist som orsakas av den stora invandringen. Den slår olika i olika kommuner. I Borgholm är invandrarungdomarna 50 procent av alla ungdomar i kommunen.

Det är ytterligare en negativ faktor i sammanhanget. Även utan den stora tillströmningen av invandrare, skulle det vara stor brist på lärare. På nyhetsfronten har det meddelats det stora behovet av nya skollokaler för att täcka behovet med det ökande elevantalet. Problemet är inte bara den stora invandringen, antalet födda har också ökat.

Att säga att det behövs så och så många nya lärare är skäligen ointressant, när intresset hos unga att välja att bli lärare är så svagt. Innan de så kallade skolreformerna radade upp sig var intresset stort och det var många sökande till varje utbildningsplats. Det har påpekats i debatten att lärarbristen har skapats av politiska beslut. Olof Palme förkunnade att det inte fanns några ointresserade elever. Det fanns bara lärare som inte förmådde intressera eleverna. Palmes åsikt visar på en total brist på förståelse för de problem i undervisningen, som fanns även på den tiden. Det lockade inte till lärarutbidning.

När Jan Björklund var utbildningsminister arbetade han mycket med problemet med det bristande intresset för läraryrket. Han genomförde riktade åtgärder för att höja lönerna. Det är ingen tvekan om att det behövs, men faktum är ju, att lärarlönerna aldrig har varit höga. Det var inte höga löner, som lockade när tillgången på behöriga lärare en gång i tiden var god. Det var i stället uppgiften, att förmedla kunskaper till eleverna, att betyda något, som var drivkraften.

Under decennier har skolans uppgift att sprida kunskap snarast förhånats. I skolan skulle lärarna, i arbetet,utgå från elevernas erfarenhet. Det säger sig självt att skolan i stället skall lyfta eleverna till ny kunskap. I annat fall stannar utvecklingen. Nu skall det sägas att sådana ”sanningar” från de som styrde skolan uppifrån, väl aldrig fick någon större praktisk betydelse ute i skolorna.

Lärarna försökte fortsätta, som de alltid gjort efter den utbildning de fått och den uppgift de fått. Dock måste det tilläggas att senare tiders lärarutbildning knappast stärkt kunskapsinhämtandets betydelse i den svenska skolan.

Nu talar alla om vikten av att öka kunskaperna i svenska skolan. Det kan göra lärarrollen intressant igen och locka ungdomar till yrket.

Gerhard Ohlsson

Annons: