Färjeläge

Textstorlek:
Annons:

Det skummar om fören på färjan som tar mig mellan de grekiska öarna Paros och Naxos. Öarna har funnits där sedan Odysseus dagar då han irrade runt i Medelhavet med sin båt på väg hem från Trojanska kriget till sin fru som väntade honom på hemön Ithaka. När väl Odysseus hittat hem efterträddes han av fenicier, turkar, venetianare och många andra på sjöfartens Medelhav. Det var väl till och med så att en och annan viking från högan Nord försökte sig på att komma vattenvägen till Medelhavet, men det finns vad jag vet inga bevis på att de nådde ändå fram utan de hamnade i Istanbul eller Miklagård som det kallades av våra nordiska förfäder.

Christopher Columbus hade också sina rötter i Medelhavet när han utan att egentligen vara medveten om det upptäckte Amerika. Jag har alltid haft den största respekt och beundran för sjöfarare som gett sig ut på okända vatten med liten eller ingen kunskap om vad som väntade. Ute på stora hav i knirrande och knarrande träbåtar som när som helst kunde gå till botten med besättning och allt. Kanske döden var mindre skrämmande förr och livet och livsvillkoren var sämre så längtan till något bättre övertrumfade risken att behöva se döden i vitögat. Inga fyrar, inga sjökartor över rev, grynnor och förrädiska grund. Skörbjugg härjade på långresor, loppor och löss plågade sjömännen när de seglade med värdefulla laster till isolerade ögrupper och avlägsna kontinenter.

Mina egna maritima äventyr förutom färja i Kykladerna och över Nordsjön till England är väl annars när jag åkt med Vinöfärjan för att besöka Hjälmarens Riviera för bad och sol eller värdshuset för lite mat och underhållning. Hur som helst är hon säker färjan mellan Hampetorp och Vinön. Ingen risk för sjögång eller skörbjugg på den lilla sträckan inte. När jag nu sitter här och tänker efter drar jag mig till minnes ett  sjöäventyr i roddbåt på en småländsk tjärn mitt ute på landskapets högland.

Det var en solig högsommarkväll då en bekant och jag satte oss i ekan och rodde iväg i det sjösystem som innehöll tre små skogstjärnar förbundna med stenrika sund. Vi kände oss äventyrliga och jag satt vid årorna och min kamrat höll i ett kastspö. Fiske är nämligen ingen av mina favoritsysselsättningar. Jag manövrerade ekan mellan sjöarna och i sunden.  När vi var längst bort i sjösystemet skulle jag visa min manlighet med ett synnerligen kraftigt årtag. Jag lyckades med detta så till den milda grad att en av årorna bröts itu och blev brasved. Ni som har försökt ro med en åra vet att det inte är någon framgångsrik sysselsättning, i alla fall om man vill komma framåt. Tjärnen var som tur var inte så djup och vi kunde staka oss in till land på  samma sätt som de gör i Oxford på Themsen och därifrån gå tillbaka till huset där vi bodde. Väl där så fick vi tag i en reserv-åra och på så sätt fick vi hem vårt skepp till hemmahamnen igen efter lite olika turer och med mycken möda både i kraft och tid samt med mängder av knottbett på våra kroppar.

Annons: