Det (M)ullrar i leden

Textstorlek:
I skuggan av ännu ett kallblodigt terrordåd i London rullar svensk inrikespolitisk debatt vidare med (mer eller mindre) öppna krav på byte av partiledare i Moderaterna och Liberalerna.
Partiet som Anna Kinberg Batra leder krymper och är storleksmässigt i paritet med Sverigedemokraterna i opinionen. Att man då överväger en ny ordförande är föga märkligt. AKB tycks ha ridit ut stormen, tillfälligt. Men om väljarraset fortsätter kommer nya avgångskrav som brev på posten.
Liberalernas Jan Björklund har suttit länge på posten och åtnjuter stort förtroende. Hur stort? Det vill utmanaren
Birgitta Ohlsson ha svar på och går ut i en öppen kamp om partiledarposten. Det kan bli en strid på kniven, oerhört jämn, oerhört hård.
Båda kandidaterna har klara förtjänster. Jan Björklund är slagfärdig i debatter och intervjuer. Han har dessutom förmågan att locka till skratt med sina oneliners. Humor har vi knappast för mycket av i politiken. Birgitta Ohlsson kan med sin tydliga feminism och radikalism locka unga och kvinnor. Hon vill mycket och har ibland så mycket att säga att hon då och då nästan pratar på inandning. Ett lugnare samtalstempo skulle gynna Birgitta Ohlssons kommunikation med väljarna.
Rent politiskt är det inte mycket som skiljer. Möjligen betonar Birgitta Ohlsson frågor om feminism och mänskliga rättigheter starkare. Jan Björklund har tryckt starkt på försvarsfrågan och ämnen som rör rättssamhället.
Ordföranden för valberedningen i Liberalerna, Olle Schmidt, har förklarat att man ska ta ställning till Birgitta Ohlssons krav på en rådgivande medlemsomröstning om partiledarskapet. Jan Björklund motsätter sig en sådan omröstning, bl.a. med hänvisning till stadgarna. Den taktiken är inte särskilt smart utan vittnar om att Björklund känner sig osäker på huruvida han skulle vinna en riksomfattande medlemsomröstning.
Jan Björklund och Anna Kinberg Batra är inte de ifrågasatta partiledarna. MP:s språkrör Gustav Fridolin och KD:s partiordförande Ebba Busch Thor sitter sannolikt löst. Inget politiskt parti tål alltför långtgående ras i opinionen. Sitter säkert gör däremot Centerpartiets Annie Lööf liksom Stefan Löfven (S) och Jonas Sjöstedt (V). Centerpartiet uppvisade nyligen de bästa opinionssiffrorna på decennier och självförtroendet är på topp. Det bådar gott inför stundande val.
Det viktigaste är givetvis politikens innehåll. Alliansväljare är olika men har en sak gemensamt: de vill ha ett tydligt borgerligt alternativ till den röd-gröna röran där Vänsterpartiet fått alldeles för stort inflytande. Alliansen måste omgående samla sig för att forma ett trovärdigt regeringsalternativ inför hösten 2018.
Bo Höglander