Rättsväsen i upplösning

Textstorlek:

Skyldig eller inte skyldig, det är frågan som rättsväsendet alltid måste besvara. Ofta ifrågasätts domar,där misstänkta frias, därför att det inte kunnat bevisas vem av dem, som varit mest aktiv, exempelvis hållit i vapnet, när ett mord begåtts. Frikännanden blir liksom mer en seger för försvarsadvokaten än en rättvis dom.

Ibland blir det tvärtom så att en person döms med mycket svag bevisning, som senare visar sig vara helt felaktig. Det mest makabra fallet är väl Tomas Quick som dömdes för åtta mord begångna i Sverige och Norge. En journalist, Dan Josefsson, arbetade i många år med fallet och skrev en bok om det. Bokens titel var, Mannen som slutade ljuga. Josefsson och en annan journalist, Hannes Råstam var de som låg bakom att Tomas Quick blev frikänd i en ny rättegång. Dan Josefsson berättade i sin bok inte bara om de åtta mordfallen, utan också att Quick erkände ytterligare inte mindre än trettionio mord. Bara det borde ha fått alla inblandade att tänka om och ifrågasätta trovärdigheten i Quicks bekännelser. Att det hela kunde ske berodde på att det var två personer som styrde polisens arbete.

Psykoanalytikern Margit Norell och psykologiprofessor Sven Å. Christiansson. De verkade efter en teori, som innebar att man skulle få fram sanningar, genom att plocka fram dem ur bortglömda minnen. Christiansson är professor vid Stockholms universitet och han föreläser för personal inom rättsväsendet om hur misstänkta personer uppfattar, minns och bearbetar traumatiska upplevelser. Han undervisar också om intervjuteknik.

Det sista blir intressant, när nu ett annat rättsfall börjat granskas, Kevinmordet i Arvika. Kevin var en liten pojke, som hittades mördad vid en sjö. Två andra pojkar fem och sju år gamla förklarades efter förhör skyldiga till mordet, efter en utredning där Christiansson spelade en avgörande roll, som expert. Det är häpnadsväckande uppgifter, som nu kommit fram om förhören med de två småpojkarna. De har utsatts för trettioett förhör. Det har varit långa förhör och det har varit ledande frågor. Pojkarna ändrar sina uppgifter, de rättas när de inte svarar rätt och beröms när de svarar rätt. Hela tiden är det Christianson som styr. En sak, som nu framkommit är att Christianson uppmanat polisen att vända pojkarna mot varandra.

På så sätt skulle man komma fram till sanningen.

Det är horribelt från början till slut. Att hålla trettioett förhör med småbarn, som inte kan straffas är i sig minst sagt märkligt. Allt gick efter teorin, som lanserats av Margit Norell och som Christianson följde. Det här är en rättsskandal. De två småpojkarna har visserligen inte dömts, men om och hur de skadats psykiskt vet vi inget. Dessutom ledde ju fasthållandet av att de två begått mordet till att man inte sökte efter den, som tagit livet av Kevin.

Det måste nu efter de två fallen ställas krav på att det är polisen, som skall utreda brott och att man inte kan låta tillfälliga psykologiska teorier, som inte prövats vetenskapligt styra. Är det dåligt självförtroende hos polisen, som gör att de överlåter ansvaret till personer, som inte skall ha det?

Gerhard Ohlsson