Konflikt kring våra dammar

Det här är en politisk fråga. Bara genom att prata med riksdagspolitiker kan vi påverka menade Birgitta Elfström till vänster, som var moderator på diskussionskvällen. Foto: Henrik Östensson
Textstorlek:

Det råder ingen tvekan om att länets dammar är hotade. När EU:s vattendirektiv ska implementeras blir Sveriges tolkning att dammar bör rivas, eller byggas om och förses föses med vandringsvägar för att god ekologiskt status ska uppnås.

Boende vid- och ägare till dammar protesterar nu lite varstans i länet när dammar rivs. Örebro läns museum kallade därför till en diskussionskväll om dammar, som lockade hembygdsfolk från hela länet.
Det finns över 600 dammar i länet, det gör oss till det kanske dammtätaste länet. Naturvården, med Länsstyrelsen i spetsen, menar att dammarna allvarligt försvårar för fisken att vandra, och att en återgång till naturliga flöden är det bästa.
Problemet är att det ofta rör sig om dammar som funnits i hundratals år, ibland över 1000 år. De har präglat både naturen och landskapet och folket i omgivningarna i sekler. Lägg därtill att många dammar utgör viktig lokal företagsamhet, där små vattenkraftverk använder vattenkraften. Vi har under några år skrivit om flera fall där dammar helt enkelt rivs, eller planerat rivas i länet. Boende där dammarna finns och ägare ser kulturvärden och förstöras och landskapet förändras.
Naturvårdarna menar att man överdriver och att naturvårdsintressena är viktigare.
– Det känns som naturvården har initiativet och alla resurser, en ojämn kamp, sa Birgitta Johansen, museichef, Örebro läns museum. Hon satt med i panelen på diskussionskvällen tillsammans med Maria Waldebrink, antikvarie och arkeolog, Länsstyrelsen Örebro, Peder Eriksson, enhetschef för vatten och natur, Länsstyrelsen Örebro, Michael Lehorst, kulturmiljöstrateg, Sveriges Hembygdsförbund samt Urban Pettersson, konsulent som inventerat vattendrag i Örebro och Sörmlands län.
Peder Johansson däremot, hävdar att rivning av dammar, alternativt byggande av vandringsvägar är helt rimligt. Att man har politiskt stöd för åtgärderna och kommer att fortsätta Fler dammar ska rivas.
– Vi vill se mer rinnande vatten och mindre vattenspeglar, sa han.
Urban Pettersson inflikar att det ofta går att göra åtgärder som inte påverkar så mycket.
– Ofta handlar det ju dammar som inte har någon betydelse och redan är delvis raserade.
Michael Lehorst från Hembygdsförbundet har varit med och skrivit öppet brev till Miljödepartementet där man helt enkelt ber dem att stanna upp i arbetet med dammarna för att analysera konsekvenserna.
– Det handlar ju om EU-regler, medan resten av EU går lite mer försiktigt fram går Sverige in med hull och hår för att gå före. Det fungerar dåligt och får enorma konsekvenser eftersom vi har så otroligt mycket mer vattendrag och dammar jämfört med många andra EU-länder.
Lehorst menar att man behöver analysera vad rivning av dammar får för konsekvenser, för hela miljön, landskapet och det omgivande samhället.
– Det här påverkar så mycket att vi måste ha mer kunskap innan vi förstör för mycket, slår sönder. Initialt inriktar man sig på små kraftverk som saknar vattendom, vilket är vanligt.
Av 142 vattenkraftverk i Örebro län har bara sex tillstånd och vattendom. Många driver produktion av hävd, det vill säga att regleringen funnits i århundraden.
– Man raljerar ofta över den blygsamma produktionen i sådana kraftverk. Men lokalt kan elförsäljningen och tillsynen av dammen, kraftverket utgöra stommen i ett företag, som sysselsätter folk. Kanske utgör dammen ett turistmål, kring vilken man knutit besökversamhet, kanske ett kafé, eller en kanotled som exempel. Att det sedan finns kulturmiljövärlden är en annan sak. Vi måste se helheten, inte bara naturvärdena, menar Michael Lehorst.
En uppmaning från hembygdsfolket och moderatorn för kvällen, Birgitta Elfström, bebyggelseantikvarie, blev att helt enkelt prata med och försöka påverka politiker, riksdagsmän.
– Det här är i hög grad en politisk fråga. Det är där vi kan påverka. Länsstyrelsen anser ju att de följer och tolkar lagen, miljöbalken. Dialog är nog också avgörande, avslutade hon.