Kusinträff

Textstorlek:
Annons:

Vi kusiner på min mammas sida träffas med ojämna mellanrum. Tyvärr blir det mest på begravningar nu för tiden. Vi är inne i den perioden av våra liv då vår generation är på väg att ta över som den äldsta i släkten. Vi är 16 stycken och jag kan inte påstå att jag har närmare kontakt med många av dem, men umgänget har ökat i och med de sociala medierna.

Det var dags för att träffas igen, i samband med en begravning. Hemmakyrkan i Asker var stängd för renovering och vi fick byta till den närliggande Lännäs kyrka, en blåsig och råkall dag i januari, solen stod lågt och fukten hängde i luften. VI skyndades oss in i kyrkan för att undvika Östernärkeslättens obehagliga råkalla fredagsväder. Medan vi satt därinne i kyrkan började jag fundera på mina egna personliga kopplingar till morbrodern som nu gått bort efter en tids sjukdom.

Han var idrottsintresserad och en duktig fotbollsspelare och friidrottare i unga år. En kombination av idrott med en livsstil som bonde går helt enkelt inte ihop och han var tvungen att välja. Eftersom han skulle ta över släktgården var valet självklart. Men innan han valde lantbruket gjorde han debut i Kvismardalens representationslag i fotboll redan som femtonåring. Det var ett rekord som stod sig till en annan släkting dök upp slog det med någon månad. Det verkar som vår släkt har en stor växtkraft redan i unga år.

Efter den aktiva karriären var morbrodern en ofta återkommande åskådare på lokal idrott, men även allsvensk fotboll på Eyravallen. En och annan timme framför teveapparaten spenderades också i tevefåtöljen och jag kommer ihåg att jag och min bror våldgästade hans tevesoffa i samband med OS-sändningarna från Mexico 1968. Morbror hade köpt en färgteve! Den första i släkten och definitivt den första vi kände och troligen också den första i socknen. Vilken tur att det var vår morbror! En jackpot för två idrottsintresserade bröder, även om jag bara var sex år. Det gör att jag minns en sprintfinal i färg och min bror påstår att han sett Bob Beamons 8.90 längdhopp i färg. På den tiden var färgtevetekniken en utmaning och det var inte alla gånger färgen var lika snabb som idrottarna och färgen kom ibland några tiondelar efter i mål.

Min morbror använde också rakapparat. Det är lite märkligt att det är en av de saker jag kommer ihåg av min morbror men i det här fallet har jag hjälp hans son, min kusin. Vi gick i samma klass under några av åren på mellanstadiet och en gång kom min kusin till skolan med mössa på huvudet som han ogärna ville ta av sig. På den här tiden fick man inte bära vare sig keps eller mössa inomhus och när han till slut fått av sig mössan började vi andra fnissa. Kusinen hade en kal fläck i nacken som var ett perfekt avtryck av en rakapparat. Han hade provat sin pappas rakapparat i bakhuvudet. ”Ville ju bara testa, liksom”, sa han lite underfundigt.

Så gick mina tankar där i kyrkbänken och på kaffet efteråt i församlingshemmet denna gråmulna fredag i januari bland kusiner, mostrar och andra släktingar.

Annons: