Åke Bajdoff Johansson

Textstorlek:
Annons:

I slutet av femtiotalet fanns det en fotbollsspelare i IFK Norrköping och landslaget som hette Åke Johansson. Hans fotbollslivs största missräkning var när han petades från sin centerhalvsplats i landslaget inför VM-58 till förmån för veteranen och Italienproffset Bengt Julle Gustavsson. Det blev avbytarbänken för Åke Johansson som även hade smeknamnet Bajdoff. Så när jag föddes i början på sextiotalet var min fotbollsälskande storebrors namnförslag till föräldrarna på mig självklart. Och med det också smeknamnet i en 20 år lång karriär i gärdsgårdsserierna på fotbollens bakgård. Mina klasskamrater ändrade mitt smeknamn ibland till öknamnet ”Bajsdoft”,  förmodligen hade jag gjort mig förtjänt av denna lilla förändring i smeknamnet.

Smeknamn är till viss del geografiska och dialektala. Stockholmare har en förmåga att ge tvåstaviga namn som smeknamn: Uffe, Perra, Kickan, Kärran. Går bra ihop med södertugget som snackas i Eken. En söderkis som kommit på avvägar från 08-området är Skosse. Han är elektriker och hantverkare gillar också att ge varandra smeknamn eller öknamn från när de gör misstag som bli kostsamma och som sedan förföljer yrkesmannen under karriären. En annan elektriker skulle installerade el i ett hus men råkade få trådarna fel mellan spisfläkten och uttaget där familjen kopplade in julgranbelysningen. Det fick till följd att när de ökade farten på fläkten sken granen intensivare. Elektriker Allan fick naturligtvis heta Allan-Sladd.

En annan yrkesgrupp som ofta får smeknamn eller öknamn är lärare, jag tror att varenda träslöjdslärare i Sverige heter Trä-H-tl-r. Ursprunget är väl oklart,  men slöjd kanske inte är det populäraste ämnet och den tyske diktatorn var väl inget trevlig prick heller. Uno-Smäller å sin sida var min frus kemilärare och det är nog inte så svårt att räkna ut hur hans kemiska experiment slutade.

   Busschauffören som körde oss till högstadiet i Pålsboda hade egenheten att han alltid lade huvudet på sned när han körde. Det var säkert en bekväm position för honom där längsta fram i bussen med passagerarsäten fulla av skräniga tonåringar. Vi döpte honom omedelbart till Snehuve. Barn kan vara både grymma och elaka. När jag sedan började gymnasiet i stan fortsatte namngivningen på samma outgrundliga sätt. En del logiska andra ologiska. Vi hade en på skolan som kallades Korven och en annan som kallades för Mage. Ni vill inte veta varför!

Min kompis som har sitt ursprung i södra delen av länet säger att de där nere i jordgubbstrakterna kallas Sve-en, Hocka-Hu, Pärat och Höen. Märkliga och dialektala namn som enligt kompisen har ett okänt ursprung.  Gissar att de gjort i alla fall något för att förtjäna dessa dessa ljudmässigt märkliga namn, men det kanske är lika bra att vi andra inte vet.

Prästens fru i Östernärke hade en hatt när hon träffade honom första gången som såg ut som en svamp, så hon kallades Murklan resten av livet av alla inklusive prästen själv. En kärleksförklaring så god som någon. En annan därute på landsbygden fick smeknamnet Dassrullen, en mindre god kärleksförklaring tänker jag. Men smeknamn är en kärleksförklaring oavsett vad man blir kallad.

Annons: