Rekord i viltolyckor i år

Leif Granlöf i sin eftersöksmundering. Det är viktigt att både han och Frasse syns. Risken att bli skadad i trafiken är stor, dödsolyckor har skett. foto: Henrik Östensson
Textstorlek:

​Det har skett ovanligt många viltolyckor 2016.
– När året tar slut om några veckor kan vi summera det hittills värsta året sett till antalet viltolyckor, säger Leif Granlöf som samordnar eftersöksjägarna i Hallsberg, Kumla och delar av Örebro kommuner.
Vägen där det sker allra flest viltolyckor i Örebro län är riksväg 51, från Kävesta till Hjortkvarn.

Annons:

– Då ska man dessutom ha klart för sig att stora delar av den vägsträckan är försedd med viltstängsel., säger Leif Granlöf.

Leif menar att stängslet har för och nackdelar.

– Det är klart att det förhindrar olyckor, men samtidigt går det aldrig att göra ett staket helt tätt. Djur, särskilt hjortar, följer staketet vid öppningar och liknande och kommer ut på vägen.

– De vill korsa vägen, men också slicka i sig av vägsaltet eller beta färskt gräs som växer upp när man slagit vägkanterna.

Så här långt har det skett 48 786 viltolyckor i Sverige under 2016. Det gör ungefär fem viltolyckor i timmen, dygnet runt. Det är överlägset vanligast att krocka med ett rådjur. 37 594 av olyckorna handlade om rådjur. 4 998 olyckor var krockar med älg. 3 665 med vildsvin. Resten, cirka 2500 övriga vilt, bland annat då hjort.

Även i Örebro län toppar rådjure, men det sker också en hel del hjortkrockar, helt enkelt för att det finns gott om framför allt dovhjort, men också kronhjort i stora delar av Örebro län.

I Örebro län har det skett 1 327 krockar med rådjur. 151 krockar med älg, 151 med vildsvin, 104 med dovhjortar och 18 med kronhjortar.

Farligaste vägen är alltså riksväg 51 mot Hjortkvarn. God tvåa är väg 52, sträckan Fiskinge i Asker till Dimbo vid länsgränsen mot Sörmland. På tredje plats finns grannsträckan på samma väg mellan rondellen i Kvarntorp och Fiskinge, Asker.

– Mest har olyckorna med älg ökat. Det är lite otippat. Den allmänna bilden är att det är mycket dåligt med älg, fortsätter Leif Granlöf.

Varför har då viltolyckorna ökat?

– Dels beror det givetvis på ökande viltstammar, inte minst vildsvin och dovhjort. Jag upplever också att rådjuren, från att ha varit rena skogsdjur, oftare numera håller till ute på åkrar och inne bland villor, det ökar olycksrisken. Högre fart är en annan orsak.

Hur undviker man då att krocka med vilt?

Sänka farten givetvis, håll blicken långt framåt och ut åt sidorna. Dagens bilar har bra bromsar. Ser man djur, bromsa. Däremot är det dumt att försöka väja. Dels riskerar man att krocka med mötande trafik, dels lyckas man ytterst sällan väja, tvärt om förvärras oftast krocken när man väjer. Bättre att bromsa och hålla rak kurs, då hinner djuren ofta över vägen.

Om man råkar köra på ett djur ska man enligt Leif göra enligt följande:

– Stanna, om inte det går, nollställ bilens trippmätare och stanna på närmsta busshållplats eller liknande. Sedan ska man märka ut olycksplatsen så exakt det går. Märkningen ska sitta på den sida man tror att djuret sprang åt.

Leif menar att de remsor man får på exempelvis bilprovningen funkar, men att det finns enklare saker som nästan är bättre.

– Ja, en ljus plastpåse att knyta fast på en vägmarkeringsstolpe är perfekt. Den sitter fast. En pinne på vägkanten, kottar, eller liknande kan fungera. Den märkligaste märkning, som dock fungerade, jag stött på, var ett par stora damtrosor.

När man märkt ut platsen ska man ringa till polisen och anmäla. Polisen kallar då in eftersöksjägare för att spåra djuret och eventuellt avliva det om det är skadat.

– Det är faktiskt så att om man inte märker ut olycksplatsen och ringer polisen kan man åtalas för jaktbrott. Det händer att folk lagförs för det. Det är en fråga om att förhindra att djur lider av sina skador, menar Leif.

Polisen ringer till eftersöksjägarna enligt ett speciellt system.

– Vi har olika vägsträckor. Ofta är vi tre på varje sträcka. Den som varit ute hamnar sist på listan.

Det hela börjar med att en eftersöksjägare åker ut och söker av närområdet runt olyckan med sin hund.

– Ibland hittar man då djuret nära. Ibland dött, ibland i det vi kallar sårlega. Men ofta kommer vi fram till att djuret sprungit iväg längre. Då måste jag ringa in ytterligare en eftersöksjägare. Vi ska vara två, en ensam jägare kan ju ramla och bryta ett ben, eller stöta på ett skadat vildsvin.

Sedan kan flera timmar av spårande följa, även om man ofta hittar skadade djur relativt snart.

– Hunden spårar upp djuren. Jag lyser med lampa och ser då reflexer i ögonen. Jag försöker komma så nära som möjligt för avlivningen. I nödfall kan hunden dra omkull djuret.

37 procent av djuren dör i krocken, 18 procent avlivas i eftersök. Resten klarar sig.

Annons: