Drickabacken

Textstorlek:
Annons:

Så här lagom till jul tänkte jag köpa en back dricka, en drickaback. Till jul finns det bara en sorts kolsyrad dryck som gäller för mig i en drickaback och det är julmust. Jag rusar runt bland erbjudanden om extrapriser på skinka och nötter, choklad och revbensspjäll. Jag trängs med julstressade medmänniskor som svettas i sina bylsiga vinterkläder. Över en av butikens alla hyllor ser jag en stor skylt om ett erbjudande för bra pris på julmust. Jag styr mina julruschtrötta steg mot området men kan bara hitta must i miljöovänlig PET-flaska. Jag hittar bordsvatten på flaska och en och annan blaskig lättöl, men julmust på glasflaska är omöjlig att hitta i den här stormarknadens utbud.  Jag måste fråga och får tag i en av bodknoddarna som upplyser en okunnig om att läsk, och dit räknas julmust, bara finns på plastflaska och säljs så att säga i lösvikt. Stora PET-flaskor får man bära hem, tungt för ryggen det också, men bara i annan, otympligare, form.

   Det känns lite grand som vi har gått varvet runt då det en gång i tiden fanns svagdricka på kagge. En glasflaska på 2 eller fem liter som var klädd i träribbor och hade ett trähandtag som gjorde att man orkade bära hem den juliga drycken. Svagdricka finns fortfarande men är inte så populär längre. Denna klassiska blandning av öl, must och pilsner. Inget för mig, jag är en mustkille.

I min barndom var drickabackarna gröna och tillverkade i trä. Tunga rackare som rymde tjugofem flaskor och knäckte ryggar på löpande band. Min pappa körde drickabil för Katrineholms bryggerier. Han hittade, efter många år på Östernärkes grusvägar, varenda liten korsning och litet hus utan karta. Han hade många historier att berätta och det fanns gånger han fick betalt i annat än pengar av pilsnersugna gubbar i avlägsna stugor och torp. Han betalade då bryggeriet mellanskillnaden och blev på så sätt ägare till en bibel från sjuttonhundratalet och en jaktväska i grävlingskinn. Jag undrar egentligen vem som gjorde den bästa affären. Han var en snäll man min far.

Ännu längre tillbaka fanns pilsner i stora backar med betydligt fler flaskor än tjugofem och dessa träfärgade backar kallades soffor. En förklaring varför, som jag hört, är att smedens hjälpreda smehalvan hade backen som sovplats och det var en av hans uppgifter att hålla smeden med en öppnad pilsnerflaska hela tiden. För att vara smed var ett tungt, smutsigt och varmt arbete. Frågan är bara hur resultatet såg ut med den konstanta pilsnerkonsumtionen i värmen från rödglödgade elden?

På sjuttiotalet tillverkades backarna i plast. Orange var den dominerande färgen och många av dem finns fortfarande kvar men nu hittar man dem som förvaring för vinylskivor. Väldigt praktiskt och många gånger har jag stått och ivrigt bläddrat för att hitta mina favoritskivor med mina favoritartister i de här nu smutsorangea lådorna.

Nu är backarnas era på väg utför!  De sista är röda och rymmer tjugo flaskor. De är då lättare och designade för att inte skramla när man bär flaskorna i backen. Det här gör att det blir svårt att hitta andra användningsområden för alla tomma backar annat än att anordna staplingstävlingar på teambildningsdagar där glada deltagare kämpar med livet som insats på hög höjd.

Annons: