Medelålders män i t-shirt

Textstorlek:
Annons:

Varför envisas vi medelålders män med att använda t-shirt med reklamtryck? Är det en flykt tillbaka till ungdomens klädstil? Är det en sätt att komma ihåg varumärken från en tid som flytt? T-shirts är inte det plagg som passar kropparna på medelålders män bäst. Våra kroppar har en förmåga att förändras och anta mindre smickrande former när vi nu nått en respektabel ålder.

Förra året renoverade jag och frun huset. Vi målade och hängde nya tapeter där hemma. Möbler såldes, höggs sönder och eldades, några saker såldes på loppis medan några få klarade sig undan utrensningen och fick komma tillbaka in i huset igen. Det skulle bli nya möbler nämligen. Garderober rensades ut, en hel del kläder fick gå i sopen eller till second-hand. Det var t-shirts som var urväxta eller hade möjligtvis krympt i garderobens mörker. Söndertvättade tröjor eller trasiga med små hål i nederkanten som antingen malen gjort ett skrovmål på eller möjligtvis en livrem som suttit för hårt runt en midja som antagit ett allt större omfång över tid. Det var med andra ord många tischor som försvann till förgängligheten för att aldrig mer se dagens ljus.

Mitt livs historia finns på dessa tröjor. Jag kan läsa var jag varit på semester, jag kan följa mina intressen, jag kan återkalla minnen, både ljuva och bitterljuva, bara genom att se mina t-tröjor. Det var inte helt enkelt att skiljas från dessa urtvättade, svettfläckiga och solkiga tröjor som alla sett bättre dagar. De här tröjorna var ju jag. Inte kunde jag kasta ut mig själv i soporna! Men hustrun var obeveklig och det var inte utan att hon hade rätt. Tröjorna passade bättre i soptunnan.

Jag känner tre medelålders män, Lennart, Emil och Ingo, som förutom jag själv har en förkärlek för dessa t-shirts. Tröjor som skriker ut klassiska och för länge sedan försvunna produktnamn på bilar, oljebolag eller raketost som inhandlats på en hindersmässa i ett svagt ögonblick. Våra tischor marknadsför klichéer och episka ögonblick från klassiska filmer. Vi bär tröjor med bilder på rockgrupper som passerat bäst-före-datum.  Allt vittnar om en önskan att leva i en förgången tid.

Vanligen ser man oss gubbar med för stora magar, som ibland tittar fram nedanför tröjkanten, på sommaren för det är då budskapet går fram allra tydligast. Gärna i kombination med ett par jeans med lite sämre passform, men med en hög trivselfaktor.

All denna reklam betalar vi för att ha på oss. Vi betalar gärna för att diskret visa att vi minsann står emot tidens obevekliga gång, så där lite lagom. Vi försöker stå emot förändring och drömmer oss tillbaka till en tid som var vår när vi hade slanka muskulösa kroppar och mycket hår. Vi betalar villigt för att göra ett ”statement” om att vi minsann tillhör gruppen vita kränkta medelålders män. Kränkta av tiden som inte gått i takt med oss utan vi har hamnat efter, långt efter. En tid som flytt, vår tid har flytt. Vi har placerats på undantag av den nya tiden där digitaliseringen för länge sedan sprungit ifrån oss och våra analoga intressen.

Annons: