Signalräftan ett hot – men utrotning en omöjlighet

Hot och möjlighet. Signalkräftor är trevliga att fiska men kan slå ut våra få kvarvarande flodkräftor. Foto: Björn Palmqvist.
Textstorlek:
Annons:

– Jag gissar att flodkräftan finns kvar i max ett 20-tal vatten i länet. Man kan rädda vattendrag och rentav återinplantera flodkräftor.
–  Men utrota signalkräftan ser jag som en omöjlighet, det är inte realistiskt, det säger Martin Engström, Länsfiskekonsulent på Länsstyrelsen i Örebro län.

Förra veckan berättade vi om ett EU-direktiv som trädde i kraft i början av augusti.

Ett direktiv som när det är fullt infört kan komma att innebära att det blir förbjudet att transportera och sälja signalkräftor.

Något som i sin tur kan slå undan försörjningen för yrkesfiskare i vårt län som har kräftorna som huvudfångst.

EU-Kommissionens syfte med direktivet, som också innefattar andra, så kallade invasiva arter, är att förhindra utrotning av ursprungliga raser.

Man vill alltså skydda de få kvarvarande rester av flodkräfta som finns kvar i Sverige.

– Det är ingen tvekan om att det största hotet mot dessa bestånd är olaglig inplantering av signalkräfta, menar Martin Engström.

Det är nämligen oundvikligen så att om man sätter ut signalkräfta i ett vatten där de vanliga flodkräftorna finns, ja, då smittas flodkräftorna av pest och dör. Signalkräftan bär på den fruktade sjukdomen, men blir i allmänhet inte sjuk.

– Så fungerar det. I dag finns flodkräftor företrädesvis i mindre vattendrag, bäckar och någon mindre sjö i länet. Troligen är det så att kräftpesten dragit förbi där. Om alla kräftor i en sjö dör ut så är kräftpesten borta efter ett eller ett par år. Då kan det vara så att en liten rest av kräftor uppströms blivit kvar och åter börjar spridas.

Däremot tror Martin inte utrotning av signalkräftan är lösningen att rädda flodkräftan.

– Att utrota signalkräftan ur exempelvis de stora sjöarna och förbjuda hanteringen av den är inte alls realistiskt som jag ser det. Det kommer inte att ske. Bestånden är för spridda och för stora.

Martin menar att nyckeln istället är information.

– Det finns en omfattande okunskap om riskerna med att själv sätta ut signalkräftor. Många tror exempelvis att signalkräftor blir större och ger tätare bestånd.Det finns inget som tyder på det. Man vet ofta inte heller vilken skada utplanteringen kan göra.

Att okunskapen är stor är kanske inte heller så konstigt, Martin menar att staten bär en stor skuld till det.

– Självklart är det så. Allt går tillbaka till 1950-talet. Man diskuterade då hur man skulle kunna ersätta den ekonomiskt viktiga flodkräftan, som alltså redan då var svårt pestdrabbad och borta ur många vatten. Staten skickade en professor till USA. Han kom hem med två kräftarter han menade skulle fungera i Svenska vatten. En var signalkräftan.

Rätt snabbt beslutades det då att man skulle inleda storskalig utplantering av signalkräftor för åt åter få kräftor i Svenska vatten

– Staten var då mycket aktiva. Man bidrog med information om signalkräftans stora fördelar och tillhandahöll också kräftor. Fiskeföreningar och yrkesfisket jublade över den nya möjligheten och inplanteringen tog fart.

– Jag tror man relativt tidigt insåg problemen, att signalkräftorna bar pesten och att man på det sättet kunde slå ut än mer flodkräftbestånd. Men man ansåg helt enkelt att användarnyttan var viktigare. Kräftan var tillbaka i våra vatten.

Efter hand menar Martin att myndigheterna insåg att signalkräftorna kanske inte var en så bra idé.

– I mitten på åttiotalet förstod man nog att det största hotet mot de kvarvarande flodkräftorna då var signallkräftorna. Men som sagt, då var skadan skedd. Tillväxten tog fart och på 90-talet blev signalkräftorna så talrika att de började utgöra en viktig fångst för yrkesfisket i våra sjöar.

 

Annons: