Då och då lägger jag en slant

Textstorlek:
Annons:

Förtretligheterna mellan regeringspartierna S och Mp duggar ganska tätt och börjar bli något vi vänjer oss vid. Det är inte konstigt. I ett samarbete mellan partier kommer det alltid att finnas frågor som måste stötas och blötas och överenskommas. Media gottar sig åt det och någon utses till syndabock.

Plötsligt går en socialdemokratisk minister, Ardalan Shekarabi, civilminister och säger att regeringen ”överväger att införa tiggeriförbud”. Att ”överväga” något låter ju som om man på allvar diskuterat olika lösningar och är nära ett beslut. Miljöpartiet satte kvällskaffet i halsen och sa att detta hade ingen hört talas om. Kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke sa att det kom som en överraskning för hela regeringen. Till sist fick statsministern gripa in och förklara att tiggeri inte passar in i den ”svenska modellen”, men att det finns ”olika lösningar” som skulle diskuteras och att ett förslag om förbud inte alls finns.

När det började sitta tiggare utanför varje butik måste jag erkänna att jag kände mig ganska osäker och det händer att jag fortfarande känner så. Man skäms för att man har det så bra och vet inte riktigt hur man ska svara på det där hejandet. Jag hörde att det var organiserad brottslighet bakom, att det var människohandel och tiggarna tvingades sitta där hela dagarna och sedan kom en fet man i en Mercedes och hämtade dom, tog pengarna och låste in dom på vatten och bröd.

Men sedan läste jag den norska studien ”When poverty meets affluence” från 2015 som visar att så inte är fallet. Tiggarna är, med få undantag, familjer eller landsmän som bor tillsammans och hade det så eländigt hemma i Rumänien eller Bulgarien att till och med tio personer i en trea och 120 kr om dagen i muggen gör det bättre att leva här. Att dom har en mobiltelefon, vilket alla vet att man kan köpa begagnad för ett par hundra, betyder inte att de är rika. Numera tänker jag att visst, det är obehagligt att se dem, men det är knappast mig det är synd om. Då och då lägger jag en slant dessutom.

Kanske sticker det värre i ögonen för många trogna socialdemokrater att se tiggare än i andras. Det passar inte in i deras tänkta välfärdssamhälle. De som inte klarar sig själva ska tas om hand av det offentliga. Men – de försvinner ju inte för att de inte får synas. Risken att de blir kriminella eller prostituerade borde bli avsevärt större. Det visar också tendenser från Köpenhamn, där det är förbjudet. Det borde bli en svår fråga om gränsdragning och hur man kan och ska tolka förbudet.Blir det förbud för Röda korset och Läkare utan gränser att samla in pengar? Hur blir det med alla TV-galor som tigger pengar till välgörenhet? Får man lägga kollekt i kyrkan? Får man vara gatumusikant?

Civilministern förklarade, förmodligen efter en sträng uppläxning från statsministern, att man inte kan förneka att det är ett problem. Nej visst. Särskilt inte när det gäller improviserade bostadsläger där tiggare lever illegalt. Här måste polisen få resurser och verktyg att agera. Dels ockuperar de annans mark, dels händer det att de bor under hygieniska förhållanden som man inte kan tolerera.

Sedan säger han, i sann socialdemokratisk anda, att kommunerna behöver statens stöd för att klara av situationen med tiggarna: ”Vi kan inte övervältra den här frågan till kommunal sektor så att de ska ta fram hemsnickrade alternativ.”

Jaså, varför då undrar jag. Kanske det finns idéer och lösningar som är olika på olika platser. Man kan inte förbjuda människor att hjälpa varandra. Vänsterpolitikers tro på staten som allenarådande makt och deras bristande tilltro till individen och, i detta fall, kommunpolitikers förnuft gör mig… irriterad. Och nu uttryckte jag mig snällt.

Titti Hansson 

Annons: