Investering i stan – bidrag på landet

Textstorlek:
Annons:

Jag har varit på ett trevligt kalas. Med kalas menar jag inte kaffe och tårta utan vad som vi i min hemtrakt kärleksfullt kallar snus och korvafton. Ett kalas där man tar med sig det man vill äta och dricka, samlas i en bygdegård eller liknande och festar, dansar, umgås och har kul.

När jag växte upp, på 1970- och 1980-talet, var det här betydligt mera frekvent i alla byar. På 70-talet var det dansbanden som regerade. Folk strömmade till bygdegårdarna som hade besök av orkestrar som Jigs, Sundåskvintetten och Kjell Brooz. På 80-talet kunde det hända att det var disco istället, med en DJ som spelade Donna Summer. Det var på landet det hände, inne i stan fanns det inte särskilt mycket kul att göra kvällstid.

Sedan kom pizzeriorna och pubarna och tog över partajandet en hel del. Nu åker så gott som alla yngre till storstan för att gå ut på kvällen. Men fortfarande arrangeras snus och korvafton på landsbygden. Där samlas alla. Dansglada par, mjölkbönder, aktiva i byalaget, yngre motorburen ungdom med keps. Alla har kul tillsammans. Förekommer det i stan?

Här måste jag även påminna och uppmärksamma fenomenet ”Den urbana normen”. Det låter konstigt men egentligen är den urbana normen numera den allmänna normen:

• En satsning i stan kallas investering. En satsning på landet kallas bidrag.

• Brist på bostäder och förskolor/skolor i stan är allas problem. Samma frågor på landsbygden ska lösas av befolkningen själva, eller åtminstone ska de hjälpa till.

• I stan får man aldrig höra att man får skylla sig själv var man har valt att bo.

Reportage typ ”Lennart och Irene flyttade till landet för att leva sin dröm” läser man titt som tätt. Hur många gånger har man läst reportaget ”Siri flyttade från Svennevad för att leva sin dröm om storstan”?

Något som kallas för den Parlamentariska Landsbygdskommitten har just lämnat ett delbetänkande till regeringen. Uppdraget var att lämna förslag till en sammanhållen politik för Sveriges landsbygder. Betänkandet slår fast fyra saker:

• Staten behöver bli bättre på att möta landsbygdernas behov och möjligheter.

• Tillgången till mobiltäckning och bredband är avgörande.

• Det finns ofta allvarliga svårigheter att rekrytera kompetent arbetskraft i glesbygd.

• Bättre statlig närvaro och utlokalisering behövs och skapar fler jobb och minskar avståndet mellan folket och staten.

Man undrar lite försiktigt om inte detta konstaterades redan 1990, 2000 och 2010. Men man ska väl inte raljera, de kanske äntligen kan komma igång med ett åtgärdsprogram för att hela Sverige ska leva även efter 2020.

Jag avslutar med att förundras över Mark-och miljödomstolen som förbjuder en bonde i Säffle att sprida gödsel på helgerna. Argumentet att han bara behöver elva dagar om året biter inte på domstolen. Inte heller att han säger att han faktiskt måste gödsla när väder och vind är som gynnsammast. De tar mera hänsyn till omkringboende som störs av lukten.

Nu undrar jag:

Kan jag anmäla skogsbolagen som fäller skogen runtomkring där jag bor och som jobbar dag och natt? Inte bara bullrar de, de kör sönder vägarna och blockerar tidvis effektivt vägen totalt när man ska till jobb och skola.

Om jag skulle bo bredvid en järnväg, kan jag kräva att tågen inte körs när jag sover? Om jag bor i Frövis omnejd, kan jag anmäla Frövifors bruk för störande lukt?

Titti Hansson 

Annons: