Tinas år med Hjalmar avslutat

Tina Leijonberg vid pianot har vi sett förr, bland annat i Tre Kronor. Foto: Göran Lindhé
Textstorlek:

ÖREBRO Sedan den 13 februari 2015 har Tina Leijonberg stått på scen tillsammans med de övriga i Flackgänget i Hjalmars Drömrevy, som spelats på Parkteatern i Örebro. I lördags uppfördes dessutom den allra sista Hjalmarföreställningen i staden, men en fortsättning utlovas i höst i Brevens Bruk.

Annons:

Med all repetitionstid så blev det cirka ett år i Örebro för Tina. Då kanske man kan räkna in Örebro till en av hennes hemstäder nu?

– Ja, varför inte? Tillsammans med Eslöv, Lund och Stockholm, säger sång- och dansstjärnan.

Hon föddes för snart 54 år sedan i Eslöv, flyttade som nioåring med föräldrar och systrar till Lund och bor numera i Hägersten i Stockholm.

Tina har kommit att syssla med mycket inom artistvärlden, varav rollen som Pilla i Tre Kronor och programledarskapet i Söndagsöppet fått mest genomslagskraft.

Hur vill du sammanfatta året med Hjalmar?

– Det har varit helt fantastiskt att få vara delaktig i en av de största produktionerna i Sverige. En väldigt påkostad revy där allt har funkat smärtfritt hela vägen. Jättebra människor att jobba med. I lördags var dessutom tv där och filmade bägge föreställningarna.

Firade ni något särskilt efter den sista föreställningen i lördags kväll?

– Nej, inte då. Vi hade istället en speciell tillställning i söndags kväll.

Har du hunnit bekanta dig något extra med din nya ”hemstad”?

– Slottet hade jag sett tidigare under en turné med hyllning av Ted Gärdestads musik. Annars har det inte blivit så mycket promenader på stan. Jag är inte direkt den som springer mycket i affärer och handlar heller.

– Jag är väl präglad av min far, som var kommunist, att inte tänka så mycket på materiella ting. Vi var väldigt sena med att skaffa både tv och bil, minns jag till exempel från min barndom.

I Krämarhuset har dock Tina varit inne, mest för att handla mat. Det var hennes närbutik eftersom hon bott på Scandic Grand Hotell under tiden hon medverkat i Hjalmarrevyn.

– I sommar ska jag ta med min man Johnny och flanera runt lite mer i Örebro. När man jobbar blir allt så upphängt kring detta att man inte hinner koncentrera sig på så mycket annat.

I Hägersten finns även sonen Theo som blir 18 år under året. Både Theo och Johnny är musikaliska, spelar bas respektive gitarr. Men det var inte självklart för Tina att själv börja med musik, trots en mamma som var firad operastjärna.

– Nej, jag hade ambitionen att bli idrottslärare och sökte in på GIH, både i Stockholm och i Örebro. Men körde på mattebetyget. Varför nu det ämnet ska vara så viktigt inom gymnastik och idrott.

Tina hade nämligen en gång börjat med både gymnastik och dans, balett redan som 3–4-åring. Men att det inte blev GIH kanske vi ändå ska vara tacksamma över, eftersom vi då missat en sådan trevlig scenpersonlighet.

Så småningom blev det studier på Balettakademins musikalutbildning i Göteborg och som 27-åring en musikutbildning i Los Angeles.

– Skolan låg i Hollywood och det året är väldigt nyttigt att ha med sig i bagaget. Förutom ett nytt språk lärde man sig mycket om livet, även om nöjeslivet ofta gick före studierna. Men man var ung och livsglad.

Det är erfarenheter som så småningom gjorde Tina väldigt trygg på scenen och som några år därefter ledde till programledarjobbet i Söndagsöppet. En uppgift som hon skötte med bravur, tillsammans med tyvärr numera bortgångne Ulf Larsson.

– Uffe hade det jobbigt med bantningen och allt det där, och hans liv blev alldeles för kort. Jag sjöng förresten på hans begravning, vilket jag gjort vid ytterligare två tillfällen, då vänner gått bort. Men det blir för känslosamt och är inget jag kommer göra i fortsättningen.

Apropå känslosamma sånger så var ju Pillas ballad i Tre Kronor en fantastisk låt, med fin sång av dig och gripande text. Vem hade skrivit den?

– Det var Lasse Holm och jag minns att vi gjorde en video av den, vilket jag är stolt över. Det visade att de ville kosta på pengar på låten.

Du har ju själv haft det lite jobbigt under några år med depressioner och så vidare. Har du haft hjälp av den texten?

– Ja, absolut. Sång och dans överhuvudtaget är bra mediciner mot depression, liksom all form av motion. Jag brukar både dansa, utöva yoga och träna på Friskis & Svettis och det kan jag rekommendera alla som befinner sig i liknande situationer. Jag har också lärt mig mycket genom KBT.

Har du något visdomsord eller motto?

– Man ska inte ta sig själv på för stort allvar.

Hur har året på Parkteaterns scen hjälpt dig?

– Det är fantastiskt glädjande med all respons och stöttning från mina kollegor. Jag känner verkligen att jag kommit tillbaka nu när jag fått göra det jag brinner för. För några veckor sedan fick jag bland annat fina lovord av den välkände operastjärnan Barry Banks, som gästade Parkteatern. Sådant värmer verkligen i själen.

Vill du gå in närmare på vad som utlöste att du gick in i väggen?

– Man kan sammanfatta det med ett ord, stress. Både inre och yttre, egna och andras krav på en som person. Man måste ligga på topp ständigt i denna bransch och är mer utsatt som kvinna. En man kan alltid komma undan med downperioder, men som kvinna är det lätt att hamna utanför show business och svårare att ta sig tillbaka.

– I den här branschen finns det också en del som tyvärr använder sig av diskutabla vägar för att göra karriär. Vill man då köra med ärliga medel är det lätt att komma efter.

– Det finns också mycket missunnsamhet. Däremot är avundsjuka en annan sak, som man mycket väl kan känna ibland. Det fick jag själv erfara när jag missade huvudrollen i Mamma Mia.

Men du fick en liten revansch några år efter i Queenmusikalen?

– Ja, det kändes oerhört skönt för mig att få huvudrollen i ”We will rock you”. En revansch kan man verkligen kalla det.

Vad händer härnäst i ditt artistliv?

– Jag kommer bland annat fortsätta min medverkan i Abbakören, som jag gjort uppehåll med under förra året. Sedan får vi se.

Hjalmar brukar ju dyka upp i Trystorp under somrarna, är det något som du skulle kunna tänka dig någon gång i framtiden?

– Visst, absolut. Det vore roligt.

Kanske att Tina nu tar en tripp till Thailand för nittonde gången. Hon älskar att resa, speciellt till varmare breddgrader.

Lycka till i framtiden!

– Tack.

Annons: