I berget fanns en radarstation

Textstorlek:

KARLSKOGA Runt om i landet finns fortfarande spår efter militära aktiviteter i bergrum och annat. Anders Sturesson var en av alla dem som tjänstgjorde vid Bofors radarstation, som låg insprängd i Boåsberget i Karlskoga.

Annons:

Militär historia från både krigstid och efterkrigstid har blivit ett populärt intresseområde. Man kan säga att det är lite som nutidsarkeologi. På många håll i landet finns utrymmen kvar i skyddsrum, bergrum och tunnlar, ofta också med inventarier. På vissa ställen kan tyckas att tiden stått stilla, att personalen enbart gått ut på en kafferast, när det i själva verket kanske är 30 – 40, ja till och med 50 år sedan någon bevistade lokalerna.

Sveriges Television har sänt serierna ”Hemliga svenska rum” och ”Svenska hemligheter”. På internet kan man hitta sidor som Skymningsläge, med underrubriken Fortifikation & Försvarshistoria.

Där kan man läsa om mängder av hålrum och anläggningar som förr var av allra största hemlighet, men som nu alltså genom nätet är fritt och öppet för alla. Ett speciellt avsnitt, skrivet av Fredrik Nestor och Clarence Lööw, behandlar just Bofors bergverkstad.

Där på Boåsberget fanns också en radarstation som sköttes av flygvapnet i Västerås. Örebroaren Anders Sturesson var anställd av flygflottiljen i Västerås på 1960-talet och åkte till Bofors med jämna mellanrum för att kontrollera radarstationen.

Han fyller snart 75 år och blickar tillbaka på sitt yrkesliv som inneburit många år inom försvarsmakten. Fram till år 2 000 var Anders anställd inom försvaret och har alltså varit pensionär i ett antal år. Han bor sedan en tid tillsammans med hustru Carina på Honolulugatan i Örebro.

Länge hade Anders stränga förhållningsorder om tystnad och fick inte ens yppa ett ord till sin fru.

– När han skulle resa i tjänsten kunde han bara säga ”jag ska norrut”, nämner Carina.

Anders föddes annars på Öland, men flyttade till Västerås för att gå en verkstadsutbildning efter folkskolan. Det var 800 sökande till 50 platser. Han blev telemontör och skulle snart skaffa sig god kunskap inom radio- och telekommunikation. Så småningom skulle han också kunna titulera sig flygtekniker, när han anställdes inom flygförsvaret i Västerås. Efter Västeråssejouren skulle Anders komma till Örebro och tjänstgjorde bland annat i Sörbybacken.

– Dit kom jag 1963. Skyddsrummen och anläggningarna byggdes i början av 1950-talet och det var jordmassorna därifrån som bildade Sörbykullarna.

Redan när Anders jobbade i Västerås fick han uppdraget att sköta radarstationen där. En dag fick han plötsligt höra dessa ord från kaptenen när han anmälde sig:

”I morgon Anders ska du sköta radarstationen i Bofors. Han som sköter den nu slutar i morgon och då får du ta över”.

– Jag hade knappt sett den där radarstationen förut och det innebar förstås ett stort ansvar.

Det var bara att ta block och penna och fånga upp så mycket som gick av sin företrädare. Så småningom kom även Rolf Larsén till undsättning, så då var de ändå två som skötte radarn.

– Radarstationen skulle bara användas vid händelse av mobilisering, så vi hade till uppgift att åka från Västerås till Bofors för att kolla att den fungerade. Detta gjordes varannan månad och vi var väl där fem–sex timmar vid varje tillfälle. Vidare skulle vi se till att försvarets telenät fungerade där. Detta fortsatte även när jag hade flyttat till Örebro.

En central för ledning av luftvärn hade stått färdig i Bofors redan 1939, den första i landet. Men inte förrän 1955 byggde man upp radarstationen på prov. Resultatet blev gott och stationen ersattes tre år senare av en modernare som överflyttades från flygflottiljen i Västerås.

Antennen placerades i trädgården framför disponentvillan. Sändar- och mottagardelen och indikatorn PPI (plan polär indikator) placerades i ett bergrum under disponentvillan vid sidan av luftvärnscentralen från 1939. Radarn hade en räckvidd på cirka 20 mil.

Från bergrummet gick en spiraltrappa ner till verkstäderna där luftförsvarsgruppcentralen fanns.

Vid en omorganisation i mitten av 1970-talet försvann själva radarstationen och man tömde utrymmena i berget på miljöfarliga inventarier. Stativ och PPI räddades ändå för omvärlden och finns nu att beskåda i ett museum i Enköping.

I övrigt har naturen fått ta hand om miljön runtomkring och det har snabbt blivit igenvuxet. För ett tiotal år sedan var Anders tillbaka kring de ödsliga utrymmena och tog lite bilder.

Däremot används de underjordiska lokalerna där Bofors bergverkstad fanns förr. De utgör numera lageryta för olika företag. Bergverkstaden kom till på 1930-talet då ammunition och annan krigsmateriel skulle kunna tillverkas i säkerhet.

Den totala ytan i berget är 20 000 kvadratmeter fördelat på flera stora rum, så kallade skepp. De stora skeppen är i två våningar. Senare byggdes en tunnel som leder direkt in till Bofors industriområde för att underlätta transporter, tunneln är cirka 300 meter lång.

På Skymningsläge har Clarence Lööw och Fredrik Nestor på en översiktsbild effektfullt ritat in hur de olika skeppen var placerade.

I berget var tillverkningen igång fram till mitten av 1980-talet, innan det blev lager.

Ja, det finns som sagt mycket i underjorden som vi inte ser med blotta ögat.

Annons: