Tuffaste uppdraget

Textstorlek:

I den romantiska schablonbilden av journalistyrkets utövande ingår de tuffa reportageuppdragen som utförs med livet som insats. Som den värsta Bosse Holmström med uppfälld trenchcoatkrage hukar man under ett fönster med kulorna vinande över hårfästet.

Fast inte om man jobbar på Länsposten.

Där är det sällan som man har det slaget av hetta runt öronen. Rättare sagt aldrig.

Men det kan vara tufft ändå.

Som till exempel att referera från ett företagarmöte i Lindesberg.

För att ni ska förstå vad jag menar ska jag beskriva vad som hände just när jag var ute i ett sådant reportageärende.

Det var i början av 1990-talet. Sveagruppen, det företag som utger Länsposten, kom vid den tiden också ut med en annan tidning som hette Näringsliv Svealand. För den tidningens räkning skulle jag lyssna av och skriva om vad som hände när företagare i Lindesberg träffade en riksdagsman. Ett tomt utrymme i tidningen skulle fyllas med text och bilder om detta. Och bråttom var det. Redan tidigt på morgonen nästa dag skulle allt skickas till tryckeriet. Det var ett kvällsmöte mitt i veckan.

Sagt och gjort. Jag klev in i möteslokalen, en gammal frikyrkolokal mitt i Lindesberg. Exakt hur programmet för kvällen var utformat har jag glömt, men vad jag däremot aldrig kommer att glömma är vad som hände en knapp halvtimma efter att mötet hade börjat. En hemsk smärta började ta tag i hela kroppen på mig, men mest i magtrakten och bakåt ryggen.

Jag kände igen smärtan, för jag hade haft den en gång förut: Njursten!!!

Just njursten brukar hållas för att vara det mest smärtsamma som en människa kan utsättas för – värre än att föda barn, påstår åtminstone en kvinna i Gävletrakten som har varit med om bådadera och därför kan jämföra.

Så vad skulle jag göra i den belägenheten? Ja, det var inte mycket att be för, bara att bita ihop och fortsätta att lyssna på vad som sades på mötet, anteckna i blocket, fotografera.

Av mer än ett skäl stannade jag inte kvar på företagarmötet längre än nödvändigt. Lämningstiden hängde ju också över mig.

I den ändå ganska sena timmen satte jag mig i bilen och styrde ner mot Örebro, stapplade in på redaktionen och började skriva. Det gick sådär, kan jag väl säga. Timmarna gick snabbare än fingrarna på tangenterna. Midnatt passerades.

Men någon gång strax därefter släppte njurstensanfallet lika plötsligt som det kom. Artikeln blev till slut färdig och kunde skickas till tryckeriet. Och jag själv kunde utan några smärtor alls, dåsig och avslappnad av ansträngningen, så småningom lägga mig i min säng. Jag somnade omedelbart.